- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
103

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Trettionde kapitlet - Trettioförsta kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

knappast märkt denna känsla, men nu blev hon medveten och
smärtsamt medveten om den.

”Ja, förstår du, din man är alltjämt lika öm som under andra
året av äktenskapet och brann av längtan att få återse dig”, sade
han med sin långsamma, höga röst i den ton, som han nästan alltid
använde gentemot henne; det låg i denna ton ett förhånande av
de människor, som på allvar talade så.

”Är Sergei frisk?” frågade hon.

”Är det hela belöningen för min eldiga lidelse?” svarade han.
”Ja, han är frisk. Ja . .

Trettioförsta kapitlet.

Vronski hade icke på hela natten försökt sova. Sittande i sin
fåtölj, än stirrade han rakt framför sig, än mönstrade han de
av-och påstigande, och om han förr gjort människor förvånade genom
uttrycket av orubbligt lugn, så uppnådde han nu i ännu högre grad
skenet av stolthet och självbelåtenhet. Han såg på människorna
som på livlösa ting. En nervös ung man, anställd vid
kretsdomstolen, som satt mitt emot honom, fattade till följd av dessa
blickar ett formligt hat mot honom. Den unge mannen hade bett
honom om eld till sin cigarrett, hade försökt inleda ett samtal med
honom, ja, till och med stött till honom för att göra begripligt
för honom, att han icke var ett livlöst föremål utan en
människa, men Vronski såg på honom med lika likgiltig min som
på lyktan, och den unge mannen gjorde grimaser, därför att han
var nära att förlora självbehärskningen inför denna konsekventa
vägran att erkänna honom som människa. Vronski såg ingen
och ingenting. Han förekom sig som en konung — icke därför
att han trodde sig ha gjort intryck på Anna, ty det trodde
han ingalunda än så länge — utan därför att det intryck, hon
gjort på honom, uppfyllde honom med lycka och stolthet.

Hur allt detta skulle sluta, det visste han ej, och icke heller
tänkte han på det. Han kände, att alla hans hittills planlöst splittrade
krafter nu koncentrerade sig på en punkt och med fruktansvärd
energi riktade sig mot ett mål. Och det kände han sig lycklig över.
Han visste endast, att han hade sagt henne sanningen: att han
icke kunde annat än bege sig dit, där hon var, att han fann hela
sin levnadslycka i att se och höra henne. Och när han hade stigit
av tåget i Bologoje för att dricka ett glas kolsyrat vatten och fått
se Anna, då hade han ofrivilligt i de första orden uttalat sina
känslor. Och han gladde sig åt att han sagt henne det och att hon
nu visste det och måste tänka därpå. Han sov inte på hela
natten. Då han återvänt in i vagongen, återkallade han i sitt minne
alla de ställningar, i vilka han sett henne, och varje hennes ord, och
förbi hans själs öga drogo bilder av en honom möjlig förefallande
framtid, bilder av ett bedårande behag, som kommo hans hjärta
att stå stilla.

Då han steg av tåget i Petersburg, kände han sig efter den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0105.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free