- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
105

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Trettioförsta kapitlet - Trettioandra kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Aha! Jag tror, att vi känna varandra”, anmärkte Alexei
Alexandrovitsj likgiltigt och räckte honom handen. ”Du hade
således sällskap med modern på bortresan och med sonen på
hemresan”, fortsatte han, vänd till Anna. ”Ni kommer säkerligen
tillbaka från er tjänstledighet?” frågade han Vronski och vände sig
sedan, utan att invänta hans svar, i skämtsam ton till hustrun:
”Nå, flöto många tårar vid avskedet i Moskva?”

Genom denna fråga till hustrun ville han låta Vronski förstå,
att han ville vara ensam, och förde, vänd mot honom, handen till
hatten. Men Vronski vände sig till Anna Arkadjevna: ”Jag
hoppas, jag får den äran att göra er min uppvaktning.”

Alexei Alexandrovitsj såg på Vronski med sina trötta ögon.
”Mycket angenämt”, svarade han kallt. ”Vi ta emot på
måndagarna.” När han definitivt avslutat samtalet med Vronski, sade han
till sin hustru i samma halvt skämtsamma ton: ”Så bra, att jag
just hade ledigt en halvtimme att hämta dig och därigenom kunde
visa min ömhet.”

”Du framhåller dock alltför mycket din ömhet, för att jag skall
kunna uppskatta den högt”, svarade hon i samma skämtsamma
ton och lyssnade ofrivilligt efter den bakom dem gående Vronskis
steg. ”Men vad bekymrar det mig?” tänkte hon och frågade sin
man, hurdan lilla Sergei varit under hennes frånvaro.

”Åh, utmärkt! Mariette säger, att han varit mycket snäll och
— tyvärr måste jag göra dig bedrövad — inte alls saknat dig,
alldeles i motsats till din man. Men än en gång, tack kära du, att du
oväntat skänkt mig denna dag. Vår kära Samovar kommer att bli
alldeles förtjust” (”Samovaren” kallade han den överallt kända
grevinnan Lydia Ivanovna och detta av den anledningen att hon
hettade upp sig och puttrade över allt möjligt.) ”Hon har
ständigt frågat efter dig. Och vet du, om jag får tillåta mig att ge
dig ett råd, så borde du redan i dag fara hem till henne. Hon
fäster sig ju så förskräckligt vid allt. Och nu intresserar hon sig ju
också så mycket för försoningen mellan Oblinskis.

Grevinnan Lydia Ivanovna var god vän med Annas man och
utgjorde medelpunkten i det kotteri, i vilket Anna för mannens
skull umgicks mest.

”Jag har ju skrivit om den saken till henne.”

”Ja visst, men hon vill nog veta allt mycket noga. Hälsa på
henne, om du icke är allt för trött, kära du. Ja, nu får Kondrati
skjutsa dig hem, och jag far till kommittésammanträdet. Nu
behöver jag ändå inte längre äta middag ensam”, fortsatte Alexei
Alexandrovitsj. som nu icke längre talade i skämtsam ton. ”Du kan
inte alls föreställa dig, hur jag vant mig vid dig . .Han tryckte
länge hennes hand och hjälpte henne med ett sällsamt leende upp
i vagnen.

Trettioandra kapitlet.

Den första, som mötte Anna i hemmet, var hennes lilla son.
Redan i trappan kastade han sig trots guvernantens alla rop över

105

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0107.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free