Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Trettioandra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
henne, och skrek, alldeles vild av förtjusning: ”Mamma, mamma!”
och klängde sig genast fast vid hennes hals. ”Jag sade er ju genast,
att det var mamma!” ropade han till guvernanten. ”Det visste jag!”
Men liksom mannen framkallade även sonen hos Anna en känsla,
som hade en viss likhet med missräkning. I minnet hade hon för
sig utmålat honom vackrare, än han i verkligheten var. Hon måste
först åter stiga ner till verkligheten för att glädja sig åt honom
sådan han var. Men även sådan han verkligen var, gjorde han ett
förtjusande intryck med sina blonda lockar, blå ögon och de
kraftiga. välformade benen i de åtsittande strumporna. Förnimmelsen
av hans närhet och hans smekningar framkallade hos Anna nära
nog en fysisk lustkänsla, när hon mötte hans trohjärtade,
tillitsfulla, kärleksfulla blickar och hörde hans oskyldiga frågor. Hon
plockade upp de presenter, som Darjas barn skickat med till
honom, och omtalade, hur söt Moskva-Tanja var och att denna Tanja
redan kunde läsa och till och med undervisade de andra barnen däri.
”Då är jag väl sämre än hon?” frågade lilla Sergei.
”För mig är du den bästa i hela världen.”
”Det vet jag”, svarade Sergei leende.
Anna höll ännu på att dricka kaffe, då grevinnan Lydia Ivanovna
anmäldes. Grevinnan var en högväxt, korpulent dam med osunt
gul hy och vackra, tankfulla, svarta ögon. Anna höll mycket av
henne, men det var, som om hon i dag såg henne för första gången
med alla hennes fel.
”Nå, hur är det, kära väninna? Bringade ni dem olivkvisten?”
frågade grevinnan, så fort hon trädde in i rummet.
”Ja, allt är ordnat, men det var inte heller så svårt, som vi hade
tänkt”, svarade Anna. ”Min svägerska har över huvud taget
benägenhet för mycket överilade steg.”
Men grevinnan Lydia Ivanovna, som intresserade sig för allt,
som icke angick henne, hade för vana att aldrig höra på, då man
berättade för henne något om det, som tycktes intressera henne
så mycket; hon avbröt Anna: ”Ja, det existerar mycket elände
och elakhet här i världen. I dag är jag alldeles förtvivlad.”
”Vad har då hänt?” frågade Anna och ansträngde sig att
återhålla ett leende.
”Jag tröttnar så småningom på att alltjämt förgäves bryta en
lans för sanningen och mången gång är jag alldeles utmattad.
Angelägenheten med systrarna (detta var ett filantropiskt, religiöst
patriotiskt företag) skulle nog kunna gå bra, men man kan ju inte
komma någon vart med dessa herrar”, klagade grevinnan med
ironisk undergivenhet för ödet. ”De ha kommit på denna idé men
sedan förvanskat den, och nu bedöma de den helt pedantiskt och
oförståndigt. Två eller tre, däribland er man, ha riktigt fattat hela
betydelsen av denna angelägenhet, men de andra hindra dess vidare
utveckling. I går skrev Pravdin till mig ...”
Pravdin var en känd, i utlandet bosatt panslavist, och grevinnan
Lydia Ivanovna redogjorde nu utförligt för innehållet i hans brev.
Sedan berättade hon även om de obehag och ränker, som hon fick
uppleva i de olika kyrkornas förening och tog sedan hastigt av-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
