- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
107

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Trettioandra kapitlet - Trettiotredje kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

sked, enär hon denna dag måste övervara ett föreningsmöte och
även den slaviska kommitténs sammanträde.

”Allt detta var ju förr likadant; varför har det icke slagit mig
förr?” frågade Anna sig. ”Eller har jag i dag varit ovanligt
retlig? Det är ändå löjligt: hennes mål är dygden, och hon är
kristen, men det oaktat är hon alltid förbittrad och har alltid fiender
och detta just med anledning av dygden och kristendomen.”

Då grevinnan lämnat henne, kom en annan väninna,
underdirektörens fru, och berättade allehanda nyheter. Klockan tre
avlägsnade sig även denna men lovade att komma tillbaka på middag.
Alexei Alexandrovitsj var i ministeriet. Ända till middagen var
Anna ensam och ägnade denna tid åt att vara närvarande vid
sonens middag (han åt ensam och icke med de vuxna), att packa
upp sina saker och läsa och delvis besvara de brev och biljetter,
som hopat sig på hennes bord. Känslan av ogrundad blygsel, som
hon erfarit under resan, och hela denna upprördhet hade
försvunnit helt och hållet. När hon nu befann sig i sina vanliga
levnadsförhållanden, kände hon sig åter säker och oklanderlig. Med
förvåning drog hon sig till minnes sitt tillstånd föregående dag. ”Vad
har då hänt? Ingenting. Vronski pratade dumheter, som det var
lätt att avklippa, och jag svarade så, som det var i sin ordning.
Det är onödigt och omöjligt för mig att tala med min man därom.
Att tala därom skulle vara liktydigt med att förläna saken en vikt,
som icke alls tillkommer den”. Hon kom ihåg, hur hon en gång
omtalat för sin man, att en av hans underordnade, en ung man,
så när hade gjort henne sin kärleksförklaring och hur Alexei
Alexandrovitsj på det svarat henne, att när allt kom omkring, var detta
något som varje dam var utsatt för, men att han satte det största
förtroende till hennes taktkänsla och aldrig skulle låta komma sig
till last att nedsätta henne och sig själv genom svartsjuka.
”Varför skulle jag således tala med honom därom? Och det finns ju
gudilov inte heller någonting, som jag skulle kunna säga honom”,
sade hon för sig själv.

Trettiotredje kapitlet.

Klockan fyra kom Alexei Alexandrovitsj hem från ministeriet,
men såsom ofta var fallet, hade han icke tid att gå in till sin fru.
Han begav sig genast till sitt arbetsrum, tog emot de där väntande
supplikanterna och undertecknade några handlingar, som hans
underdirektör haft med sig. Till middagen (det fanns alltid minst
tre gäster hos Karenins) kommo: en gammal kusin till herrn i
huset, underdirektören med sin fru och en ung man, som ville träda
i statstjänst och medelst en rekommendation blivit införd hos
Alexei Alexandrovitsj. Anna begav sig in i salongen för att
underhålla gästerna. Punktligt på slaget fem trädde Alexei
Alexandrovitsj in, klädd i frack och vit halsduk jämte två ordnar, enär han
genast efter middagen måste åka bort. Varje minut av hans liv
var upptagen. För att kunna hinna med alla de uppgifter, som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0109.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free