- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
110

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Trettiotredje kapitlet - Trettiofjärde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Alexandrovitsj kom in till henne, tvättad och kammad och med
boken under armen.

”Det är på tiden, det är på tiden”, sade han med ett
besynnerligt leende och begav sig in i sängkammaren.

”Och vad hade han för rättighet att se så på honom?” tänkte
Anna vid minnet av den blick, med vilken Vronski hade betraktat
hennes man. Hon klädde av sig och gick in i sängkammaren, men
av den livlighet, som under hennes vistelse i Moskva lyst ur
hennes ögon och hennes leende, fanns nu ingenting att upptäcka;
snarare såg det ut, som om denna eld i hennes inre antingen
slocknat eller också dolt sig djupt nere.

Trettiofjärde kapitlet.

Vid sin avresa från Petersburg hade Vronski överlåtit sin våning
vid Morskajagatan åt sin goda vän och kära kamrat Petrizki.

Petrizki var en ung löjtnant av inte särskilt förnäm familj; han
var icke blott utan förmögenhet utan satt till och med i skulder
över öronen; om kvällarna var han alltid berusad och hade redan
haft arrest flera gånger med anledning av allehanda dels löjliga,
dels fula historier. Men det oaktat var han omtyckt av såväl
kamrater som förmän. När Vronski klockan tolv kom åkande från
järnvägsstationen till sin bostad, såg han en välbekant hyrkuskvagn
utanför porten. Då han ännu befann sig utanför tamburdörren,
hörde han vid sin ringning ett glatt skratt av män, prat av en
kvinnoröst och Petrizkis gälla röst skrika: ”Om det är en av de där
lymlarna, så släpp inte in honom!” Vronski förbjöd kalfaktorn,
som öppnade, att anmäla honom, och trädde med lätta steg in
i det första rummet. Baronessan Chilton, Petrizkis väninna, en
liten dam med frisk hy och blont hår, satt, iförd en skimrande,
lilafärgad sidenklänning, vid ett litet runt bord, kokande kaffe och
uppfyllde som en kanariefågel hela rummet med sitt pariserprat.
Bredvid henne sutto Petrizki och ryttmästare Kamerovski, som
uppenbarligen kommit direkt från tjänstgöringen, ty han var i full
uniform.

”Hurra, Vronski!” skrek Petrizki och sprang upp. ”Herrn i
huset i egen person! Baronessa, ge honom kaffe ur den nya
kaffe-kokarn! Det var verkligen oväntat! Jag hoppas, att du är
belåten med förskönandet av ditt rum”, fortsatte han i det han pekade
på baronessan. ”Herrskapet känner väl varandra?”

”Ja visst!” svarade Vronski med ett förnöjt leende, i det han
tryckte baronessans lilla hand. ”Naturligtvis! Vi äro gamla
vänner.”

”Kommer ni hem från resan?” sade baronessan. ”Då skall jag
ge mig i väg. Jag går ögonblickligen, om jag stör.”

”Var helst ni befinner er, baronessa, där är ni även hemma”,
svarade Vronski. ”God dag, Kamerovski”, tillade han och räckte
honom kallt handen.

”Ser ni, att säga sådana vackra saker, det förstår ni er aldrig
på”, vände baronessan sig till Petrizki.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0112.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free