- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
117

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Andra kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Nå, hur är det, kära Darja?” vände han sig till äldsta dottern. ”Vad
har din matador för sig?”

”Därom finns ingenting särskilt att säga, pappa”, svarade
Darja, som förstod, att han menade hennes man. Och hon kunde icke
låta bli att tillägga med ett ironiskt leende: ”Han är alltid borta;
jag får nästan aldrig mer se honom.”

”Har han således ännu inte farit ut på godset för att sälja
sko-gen?”

”Nej, han har ännu icke gjort det.”

”Jaså”, mumlade fursten. ”Skall således även jag göra mig
res-färdig? Alldeles så som du befaller”, vände han sig till sin hustru
och satte sig åter. ”Vet du vad, Katja?” fortsatte han, vänd till
sin yngsta dotter. ”Du skulle en vacker dag då du vaknar, säga
till dig själv: ’Ack, jag är ju riktigt frisk och nöjd, jag skall åter
ta mig en promenad med pappa i den friska, kalla morgonluften.’
Vad säger du om det?”

Det, fadern sade, lät alltigenom harmlöst, och dock förlorade
Katja helt och hållet fattningen vid dessa ord. ”Ja, han vet allt,
han genomskådar allt och vill med dessa ord säga mig, att även
om man blyges, måste man dock övervinna sin blygsel.” Hon fann
icke mod att svara något. Hon började, men brast plötsligt i tårar
och rusade ut ur rummet.

”Det är följden av dina skämt!” bannade furstinnan sin man.
”Och så gör du alltid . . .” Och sedan följde en rad med
förebråelser.

Fursten hörde länge på dessa förebråelser utan att svara något,
men hans uppsyn blev allt mörkare.

”Det stackars barnet befinner sig i ett så beklagansvärt
tillstånd”, sade furstinnan, ”men du märker inte alls, att varje
anspelning på orsaken till hennes sorg är pinsam för henne. Ack, så
man kan missta sig på människor!” På den förändrade ton, i
vilken hon sade de sista orden, märkte Darja och fursten, att hon
syftade på Vronski. ”Det är mig obegripligt, att det inte finns några
lagar mot så skändliga, lumpna människor.”

”Jag vill inte höra mer!” svarade fursten bistert och reste sig
upp, som om han skulle lämna rummet. Men vid dörren stannade
han och sade: ”Lagar finns det nog, lilla mor, men eftersom du
redan uppmanat mig till att vara uppriktig, så skall jag säga dig, vem
som bär skulden till allt: du, du, du ensam! Lagar mot sådana
små herrar har det alltid funnits, och finnes även nu! Ja, om det
icke från din sida förfarits på ett sätt som det icke bort förfaras —
jag är en gammal man, men jag skulle utmana den där snobben på
pistol. Ja, och pyssla nu om henne och låt hämta hit dessa
charlataner till läkare!”

Fursten tycktes ha ännu mycket mer på hjärtat, men så fort
furstinnan hörde honom tala i denna ton, gick det, såsom alltid annars:
Hon gav med sig och insåg ångerfullt, att hon hade orätt.

”Alexander, Alexander!” viskade hon, trädde fram till honom
och brast i tårar.

Så fort fursten såg henne gråta, blev även han lugnare.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0119.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free