- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
119

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Tredje kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

dölja det för mig? Jag vet allt. Men tro mig, saken är så
oviktig .. . Vi ha alla gått igenom något liknande.”

Katja teg. Hennes ansikte hade ett strängt uttryck.

”Han är icke värd, att du sörjer så för hans skull”, fortsatte
Dar-ja och gick rakt på sak.

”Du menar väl, därför att han försmått mig”, svarade Katja
med skälvande röst. ”Tala inte därom, var snäll och tala inte
därom.”

”Vem har sagt det? Något sådant har ingen människa sagt.
Jag är övertygad om att han var förälskad i dig och alltjämt är det,
men . . .”

”Ack, det allra värsta för mig är att bli beklagad!” utbrast
Katja i plötsligt uppflammande vrede. Hon vände sig av och an på
stolen, rodnade och plockade med fingrarna. Darja kände till denna
vana hos systern att plocka på något med händerna, då hon blev
upphetsad. Hon visste, att Katja i dylika ögonblick av
upphetsning var i stånd att glömma sig och använda skarpa ord, som hellre
bort förbli outtalade.

Därför ville Darja lugna henne, men det var redan för sent.
”Ja, vad vill du egentligen, att jag skall förstå därmed?” frågade
Katja hastigt. ”Menar du, att jag hade förälskat mig i en annan
man, som inte vill veta av mig, och att jag nu är nära att dö av
denna kärlek? Och det säger mig min egen syster och tror därvid,
att ... att .. . att hon uttrycker sitt deltagande med mig . . . Jag
tycker icke om detta hycklade medlidande!”

”Katja, du är orättvis.”

”Varför pinar du mig?”

”Men jag vill ju raka motsatsen . . . jag ser, att du är bitter . . .”
Men i sin upprördhet hörde Katja inte alls på henne.

”Ni ha inte alls någon anledning att sörja över mig och försöka
trösta mig. Jag har min stolthet, och det skulle aldrig kunna falla
mig in att älska en man, som inte älskar mig.”

”Men det säger jag ju inte heller”, sade Darja i lugnande ton,
i det hon fattade hennes hand. ”Endast en sak vill jag fråga dig
— men säg mig sanningen! Har Ljevin talat med dig?”

Minnet av Ljevin tycktes beröva stackars Katja den sista
återstoden av självbehärskning. Hon sprang upp från stolen och utbrast
under häftiga åtbörder:

”Vad menar du med det? Jag förstår inte, vad du kan ha för
glädje av att pina mig. Jag har redan sagt dig och säger dig ännu
en gång, att jag har min stolthet och aldrig, aldrig skulle kunna
vara i stånd till att göra, vad du gör — återvända till en man, som
varit dig otrogen och förälskat sig i en annan kvinna. För sådant
har jag ingen förståelse! Du kan det men icke jag!”

Sedan dessa ord forsat fram över hennes läppar, kastade hon en
blick på systern, och då hon såg, att denna teg och sorgset hängde
med huvudet, då satte sig Katja i stället för att gå ut, såsom hon
först haft för avsikt, åter på stolen vid dörren, dolde ansiktet i
näsduken och lät huvudet sjunka ned.

Tystnaden varade några minuter. Darja tänkte på sig själv. Den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0121.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free