- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
122

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Fjärde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Betsy Tverskaja, hustrun till hennes kusin, som hade
hundratjugu-tusen rubel i årlig inkomst. Denna hade fattat en särskild
tillgivenhet för Anna så fort hon första gången visat sig i
sällskapslivet, vänligt tagit sig an henne och dragit henne in i sin krets,
varemot hon gjorde sig lustig över grevinnan Lydia Ivanovnas kotteri.

”När jag en gång i tiden blir gammal och ful, då skall även jag
bli en sådan som hon”, sade Betsy, ”men för en så ung och vacker
kvinna som ni är det ännu för tidigt att gå till detta hospital.”

Anna hade under den första tiden så mycket som möjligt
undvikit furstinnan Tverskajas krets, enär där fordrades utgifter, som
överstego hennes tillgångar, och även enligt sin personliga smak
hade hon föredragit den ovannämnda kretsen. Men efter
Mosk-varesan hade det inträtt en förändring hos henne. Hon drog sig
tillbaka från de sedestränga vännerna och umgicks mer ute i stora
världen. Där träffade hon ofta tillsammans med Vronski, och
vid dessa sammanträffanden erfor hon alltid en glad sinnesrörelse.
Isynnerhet träffade hon honom ofta hos Betsy, som var född
Vron-skaja och kusin till honom. Vronski var överallt, där han kunde
vänta att finna Anna, och så ofta det gavs möjligheter därtill,
talade han med henne om sin kärlek. Hon gav honom visserligen
ingen anledning till dylikt, men för var gång hon sammanträffade
med honom, flammade i hennes själ upp denna samma känsla av
stegrad livsglädje, som kommit över henne den där gången i
järnvägsvagnen, då hon sett honom för första gången. Hon märkte
själv, hur det vid hans åsyn lyste till av glädje i hennes ögon och
hur hennes läppar logo, men hon förmådde icke återhålla dessa
utbrott av glädje.

Under den första tiden hade Anna uppriktigt trott, att hon
vredgades på honom, därför att han vågade förfölja henne, men när
hon en gång strax efter sin återkomst från Moskva besökte en
kvällsbjudning och mot förväntan icke träffade honom där, då
märkte hon på den sorgsenhet, som grep henne, att hon misstog sig och
att detta förföljande inte alls var henne oangenämt, utan tvärtom
utgjorde hennes högsta intresse här i livet.

En berömd sångerska uppträdde för andra gången och allt och
alla som räknade sig till societeten var på Operan. Vronski hade
sin plats på första parkett, och när han därifrån varseblev sin
kusin, begav han sig till hennes loge utan att invänta mellanakten.

”Varför kom ni inte på dinén hos oss?” frågade hon. ”Jag är
förvånad över denna de älskandes klärvoajans”, tillade hon leende
och så sakta, att endast han kunde höra det. ”Hon var nämligen
inte heller,där. Men kommer ni till oss efter operan?”

Vronski såg på henne med frågande min. Hon nickade. Han
tackade henne med ett leende och satte sig ned bredvid henne.

”Åh, vad jag väl kommer ihåg ert hån!” fortsatte furstinnan
Betsy, som fann ett särskilt nöje i att iakttaga de framsteg, som
denna lidelse gjorde. ”Vart har allt detta tagit vägen? Nu är ni
själv fången, min kära vän!”

”Jag önskar ju ingenting högre än att vara fången”, svarade
122

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0124.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free