- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
123

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Fjärde kapitlet - Femte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Vronski med ett lugnt, godmodigt leende. ”Om jag beklagar mig
över något, så är det endast däröver att jag, för att säga
sanningen, är alldeles för litet fången. Jag börjar förlora hoppet.”

”Vad är det således för ett hopp, ni hyser?” frågade Betsy och
låtsade känna sig kränkt på väninnans vägnar. ”Tala om det.”
Men glittrandet i hennes öga utvisade tydligt, att hon lika bra
som han visste, vilket hopp han kunde hysa.

”Intet alls”, svarade Vronski skrattande och visade sina vackra
tänder. ”Pardon!” fortsatte han, i det han tog kikaren ur hennes
hand och över hennes blottade axel mönstrade den mitt emot
belägna logeraden. ”Jag fruktar att förefalla löjlig.”

Han visste mycket väl, att han icke alls riskerade att förefalla
kusinen och alla dessa världsmänniskor löjlig. Han visste mycket
väl, att endast den, som älskade en ung flicka eller en fri kvinna
förgäves, kunde förefalla löjlig, men icke den man, som försökte
vinna en gift kvinna, ens om han satte livet till under sina försök
att förleda henne till äktenskapsbrott. Och därför spelade ett stolt,
glatt leende kring hans läppar, när han nu lät kikaren sjunka ned
och såg på sin kusin.

”Men varför kom ni egentligen inte till middagen hos mig?”
frågade hon och betraktade med välbehag hans manliga ansikte.

”Det måste jag tala om för er. Jag hade något att uträtta. Men
vad? Jag kan slå vad hundra mot ett, tusen mot ett, att ni inte
kan gissa det. Jag försökte försona en äkta man med dem, som
förolämpat hans hustru. Ja, verkligen!”

”Nå, lyckades ni göra det?”

”Nästan.”

”Det måste ni tala om för mig”, sade hon, i det hon reste sig
upp. ”Kom tillbaka hit under nästa mellanakt.”

”Det är mig tyvärr omöjligt, ty jag måste bege mig till Franska
teatern.”

”Tänker ni lämna Kristina Nilsson?” frågade Betsy helt
förfärad, ehuru hon med bästa vilja i världen icke hade förmått skilja
Kristina Nilsson från första bästa körsångerska.

”Jag måste det nödvändigt. Jag har där ett möte med anledning
av detta försoningsförsök.”

”Saliga äro de fredstiftare, ty de skola varda förlösta”, sade
Betsy, som kom ihåg, att hon hört något i den vägen. ”Nå, då
slår ni er genast ned och berättar, hur det förhöll sig med den där
historien.”

Och hon satte sig åter.

Femte kapitlet.

”Historien är visserligen en smula krass, men så trevlig, att det
bereder mig ett stort nöje att berätta den för er”, sade Vronski
och såg på henne med skrattande ögon. ”Jag kommer icke att
nämna några namn.”

”Då skall jag gissa dem; det är ännu roligare.”

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0125.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free