- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
124

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Femte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Hör alltså på. Två glada unga män kommo åkande . .
”Naturligtvis officerare vid ert regemente?”

”Jag sade inte officerare, utan helt enkelt två unga män. De
kommo således åkande efter en frukost . . .”

”Vilket betyder: vederbörligen berusade . . .”

”Kan nog hända. De åkte i den gladaste sinnesstämning för
att äta middag hos en kamrat. Och då få de se, hur en vacker
kvinna åker om dem i en droska, vänder sig om och tittar på dem
och — så såg det åtminstone ut — nickar och skrattar åt dem.
De följa naturligtvis efter henne. De låta kusken piska på
hästarna av alla krafter. Till deras förvåning stiger den sköna ur sin
droska utanför samma hus, som de själva skola till. Den sköna
springer upp för trappan till första våningen. De se endast de röda
läpparna under det korta floret och de små, förtjusande fotterna.”
”Ni berättar detta med så mycken känsla, att jag förmodar att
ni själva var en av de två.”

”Men vad var det ni själv sade till mig för några minuter sedan?
Nåväl, de unge männen stiga in till kamraten, hos vilken en
avskedsmiddag gives. Där dricka de duktigt, kanske en liten smula för
mycket, såsom det plägar gå till vid avskedsmiddagar. Vid bordet
inhämta de upplysning om vilka som bo i övre våningen i samma
hus. Ingen vet det, men värdens betjänt svarar på frågan, om det
bor några ”damer” där uppe: ”Ja, en hel massa.” Efter
middagen bege de unga männen sig in i värdens arbetsrum och författa
där ett brev till den obekanta, en riktig kärleksförklaring, och gå
sedan själva upp med brevet för att inhämta erforderliga
upplysningar, i händelse det skulle vara svårt att förstå, till vem brevet
är adresserat.”

”Varför berättar ni sådana avskyvärda historier? Nå, vidare?”
”De ringa på. En tjänsteflicka öppnar, de lämna henne brevet
och bedyra, att de äro båda så förälskade, att de genast måste dö
där vid dörren. I största förvåning pratar flickan hit och dit med
dem. Helt plötsligt blir synlig en herre med polisonger; dessa
po-lisonger sågo alldeles ut så, som om en liten korv hängde på högra
och vänstra sidan av hans ansikte; blodröd av vrede förklarar herrn
för dem, att där inte bor någon annan än han och hans fru, och kör
dem sedan på dörren.”

”Hur kan ni således veta, att han har sådana polisonger — vad
var det ni sade? I korvfason?”

”Hör endast på! I dag har jag varit där för att försona dem.”
”Nå, och hur gick det?”

”Nu kommer det intressantaste. Det framgår, att detta lyckliga
äkta par är ett titulärråd med fru. Titulärrådet beklagar sig, och
jag blir fredsdomare, och en sådan fredsdomare . . . Jag försäkrar
er, att Talleyrand var en riktig stympare i jämförelse med mig.”
”Vari ligger alltså svårigheten?”

”Hör endast på ... Vi bådo således om förlåtelse, såsom sig
anstår: ’Vi äro förtvivlade och be er ha vänligheten att förlåta det
olycksaliga missförståndet’. Titulärrådet med de små korvarna
börjar bli mildare stämd, men vill även skildra sina egna känslor; men
124

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0126.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free