- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
125

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Femte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

så fort han börjar på med det, ilsknar han åter till och säger de
värsta grovheter, och jag måste åter låta alla mina diplomatiska
konster spela. ’Jag måste medge, att de båda herrarnas uppförande
var oangenämt, men jag skulle vilja be er att även taga hänsyn till
att de begingo ett misstag och att de ännu äro mycket unga; därtill
kommer även, att de båda unga herrarna strax förut hade
frukosterat. De ångra det skedda av hela sitt hjärta och be er förlåta dem’.
Åter blev titulärrådet vänligare. ’Jag förklarar mig härmed i
samförstånd med herr greven och är redo att förlåta; men sätt er in
i min belägenhet: min fru, min fru, en anständig dam, ser sig utsatt
för en dylik behandling, sådana gemenheter och oförskämdheter från
första bästa lymmel och fä . . .’ Och föreställ er nu, att dessa
lymlar stodo där, och jag skulle försona parterna! Åter
uppbjuder jag hela min övertalningsförmåga och åter, just då saken tycks
vara avslutad, gripes mitt titulärråd av vrede, blir blodröd i
ansiktet, de små korvarna resa på sig, och åter försöker jag
överträffa mig själv i diplomatiska finesser.”

”Ack, det måste jag berätta för er!” ropade Betsy skrattande
till en dam, som kom in till henne i logen. ”Han har narrat mig
så att skratta . . . Nå, lycka till!” tillade hon, vänd till Vronslu
och räckte honom ett finger; samtidigt sköt hon tillbaka
klänningslivet, som åkt upp, för att vara fullständigt blottad, såsom sig
anstår, när hon skulle träda fram i ljusskenet för att bli sedd av
alla.

Vronski åkte till Franska teatern. Han måste verkligen tala
med sin regementschef och visste, att han skulle träffa honom där,
enär denne aldrig försummade en föreställning på Franska teatern.
Vronski skulle för honom avlägga rapport om sitt medlingsförsök,
som sysselsatt honom sedan två dagar tillbaka och berett honom
stort nöje. I denna angelägenhet var en av de inblandade Petrizki,
som Vronski tyckte mycket om, och den andra en nybakad
underlöjtnant, en präktig ung man och utmärkt kamrat, unga furst
Ke-drov. Huvudsaken var emellertid, att det här gällde regementets
goda namn och rykte.

De båda unga officerarne tillhörde Vronskis skvadron.
Titulärrådet Venden hade för några dagar sedan uppsökt regementschefen och
beklagat sig över två av hans officerare, som förolämpat hans
hustru. Venden berättade, att hans unga fru — han var nämligen
gift sedan endast ett halvt år tillbaka — varit i kyrkan tillsammans
med sin mor och känt sig illamående, något som stod i samband
med ett visst tillstånd hos henne. Hon hade icke varit i stånd att
stå längre och hade därför åkt hem med första droska, hon fått
se. Då hade två officerare i en vagn åkt efter henne. Hon hade
blivit förskräckligt uppskrämd och till följd därav ännu sjukare.
Så hade hon sprungit uppför trappan till sin våning. Han själv,
Venden, hade vid sin återkomst hem hört en ringning på
tamburdörren och sedan flera röster. Han hade gått ut och då fått se den
ena av de berusade officerarna med ett brev i handen och trängt dem
ut ur tamburen. Han anhöll om att de skulle bli strängt straffade.

”Nej, det måste ni själv medge”, sade regementschefen till Vron-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0127.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free