- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
126

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Femte kapitlet - Sjätte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ski, ”att den där Petrizki gör sig alldeles omöjlig. Det går inte en
vecka utan någon skandalhistoria. Denne ämbetsman kommer icke
att låta saken bero.”

Vronski hade genast insett, att detta var en otacksam uppgift
och att en duell inte kunde komma ifråga, utan att man måste göra
allt för att blidka detta titulärråd och få saken uppgjord i godo.
Men resultatet av medlingsförsöket var dock alltjämt ganska
tvivelaktigt, såsom även Vronski berättat för sin kusin.

När Vronski anlände till Franska teatern, drogo regementschefen
och han sig tillbaka till foajén och Vronski avlade rapport över sin
framgång eller sitt misslyckande. Sedan regementschefen noga
begrundat allt, fattade han det beslutet att icke företaga sig något
mer gentemot de skyldiga, men sedan gjorde han för nöjes skull
Vronski frågor om enskildheterna av hans förhandlingar och måste
gång på gång gapskratta, när Vronski berättade, hur titulärrådet
efter att ha lugnat sig litet åter ilsknade till för var gång, han tänkte
på hur hustrun blivit förolämpad, och hur han, Vronski, när de sista
orden kunde tydas som en försoning, hastigt dragit sig tillbaka
och därvid knuffat Petrizki framför sig.

Sjätte kapitlet.

Utan att invänta sista aktens slut lämnade furstinnan Betsy
Operan. Hon hade knappast hunnit gå in i sitt toalettrum, pudra sitt
långa bleka ansikte, avtorka pudret, ordna sin toalett och säga till
om te i stora salongen förrän den ena vagnen efter den andra körde
fram till hennes väldiga hus vid Bolskaja-Morskajagatan. Gästerna
stego ut på den breda mattan, och den korpulenta portieren, som
om förmiddagarna merendels satt bakom glasdörren och läste sin
tidning, öppnade ljudlöst den väldiga dörren och lät de anländande
passera förbi.

Nästan samtidigt trädde genom den ena dörren värdinnan med den
uppfriskade frisyren och det nypudrade ansiktet och genom den
andra gästerna in i den stora salongen med de mörka väggarna, de
svällande mattorna och det klart upplysta bordet, på vilket den
snövita duken, samovaren av silver och teservisen av genomskinligt
porslin glänste i ljusskenet.

Värdinnan satte sig bakom samovaren och tog av sig handskarna.
Gästerna flyttade med tillhjälp av de knappast märkbara
betjänterna stolar tillrätta och togo plats, varvid de uppdelade sig i två
grupper — den ena omkring samovaren och värdinnan, den andra
vid motsatta ändan av salongen omkring en vacker gesantfru med
svarta, skarpt tecknade ögonbryn i svart sammetsklänning.
Samtalet vacklade, såsom det alltid är fallet de första minuterna, till en
början osäkert av och an inom de båda grupperna och avbröts allt
som oftast genom ankomsten av nya gäster, hälsningar, serverandet
av teet och liksom sökte ett ämne, vid vilket det kunde stanna.

”Hon är utomordentligt duktig såsom skådespelerska. Man säger,
att hon har studerat Kaulbach”, anmärkte en diplomat i gruppen
omkring gesantfrun. ”Sågo ni, hur artistiskt hon föll . .

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0128.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free