- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
127

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Sjätte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Ack, vi skola inte tala om Kristina Nilsson! Att säga något
nytt om henne är en omöjlighet!” avbröt honom en korpulent dam
med rött ansikte och blont hår, utan ögonbryn och utan chinjong
och klädd i en gammal sidenklänning. Detta var furstinnan
Mjach-kaja, som var beryktad för sitt naturfriska och kärva uppförande
och till följd därav kallades för societetens enfant terrible.
Furstinnan Mjachkaja satt mitt emellan båda grupperna, lyssnade åt båda
hållen och blandade sig än här, än där i samtalet. ”1 dag har
redan tre personer sagt mig samma fras om Kaulbach, alldeles som
om de hade kommit överens därom. Och av någon för mig okänd
anledning tycktes de finna ett särskilt välbehag i denna fras.”

Samtalet avbröts genom denna anmärkning, och man måste
söka ett nytt samtalsämne.

”Berätta något roligt men inte elakt”, sade gesantfrun, en
vir-tous i den eleganta konversation som man på engelska kallar
small talk. Hon vände sig med denna uppmaning till diplomaten,
som inte heller visste, vad han skulle tala om.

”Man säger, att det är utomordentligt svårt och att endast det
elaka är lustigt”, började han leende. ”Men jag skall försöka det.
Ge mig ett uppslag. Allt kommer an på uppslaget. Får man
endast ett uppslag, kan man sedan med lätthet prata. Jag tänker
ofta, att de berömda pratmakarna under ett föregående århundrade
nu skulle få det ganska knogigt att säga något nytt, förståndigt.
Allt ^förståndigt är redan utnyttjat till övermättnad . . .”

”Även det är för länge sedan sagt”, avbröt gesantfrun honom
skrattande.

Samtalet hade börjat så harmlöst, men just därför avtynade det
åter. Man måste tillgripa det säkraste, aldrig svikande medlet: att
tala illa om folk.

”Tycker ni inte, också, att Tuschkevitsj påminner litet om
Ludvig XV?” frågade diplomaten och antydde med blicken en blond,
ung man, som stod vid bordet.

”Jo då! Han går i samma stil som salongen. Därför umgås
han också så mycket här.”

Detta samtalsämne stod sig en stund, därför att man i dylika
antydningar talade om just den sak, som man icke borde tala i denna
salong, nämligen Tuschkevitsjs förhållande till frun i huset.

I gruppen kring samovaren och värdinnan hade under tiden
samtalet likaledes växlat mellan de tre oundvikliga ämnena: den sista
skandalen inom de förnäma kretsarna, teatern och kritiserandet av
den kära nästan, och där stannade det även.

”Ha ni redan hört att Maltischtscheva — märk väl, inte dottern,
utan modern — låter göra sig en toalett i diable rose?”

”Inte möjligt! Nej, men det är ju utmärkt!”

”Jag kan endast förundra mig över att hon med sitt goda
förstånd — ty dum är hon ju inte — icke förstår, hur löjlig hon gör sig”.

Var och en hade något att bidraga med till fördömande och
förhånande av den olyckliga fru Maltischtscheva, och samtalet
började prassla och spraka helt muntert, liksom då en brasa tar sig.

Furstinnan Betsys gemål, en godmodig, tjock herre, lidelsefull sam-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0129.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free