Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Sjätte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lare av kopparstick, hade hört att hans fru hade gäster, och kom
nu in i salongen, innan han åkte till klubben. Med ljudlösa steg
gick han på den mjuka mattan fram till furstinnan Mjachkaja.
”Nå, hur är det, tyckte ni om Kristina Nilsson?” frågade han.
”Ack, hur kan man komma framsmygande så där. Så ni
skrämde mig!” svarade hon. ”Var snäll och tala inte med mig om
operan, ty ni förstår er ju inte alls på musik. Hellre skall jag sänka
mig till er nivå och tala med er om majolikor och kopparstick. Nå,
vilken är den senaste klenod, ni kommit över på lumpmarknaden?”
”Om ni önskar, jag skall visa er det. Men ni är ju ej någon
kännare.”
”Visa på ni bara. Jag har lagt mig till med vissa kunskaper hos
de där människorna . . . Vad heta de nu igen? . . . Han är bankir
... De ha underbara kopparstick ... De ha visat oss dem.”
”Ah, har ni varit hos Schiitsburgs?” frågade värdinnan.
”Ja, ma chére. De bjödo min man och mig till middag och
talade vid bordet om, att den sås, som serverades, kostade tusen rubel”,
svarade furstinnan Mjachkaja med hög röst, då hon märkte, att
alla hörde på. ”Och ändå var det en riktigt gräslig sås, någonting
grönt. Vi måste besvara inbjudan, och då gjorde jag i ordning en
sås för åttiofem kopek, och alla voro mycket belåtna med den. Jag
kan inte ställa fram på bordet någon sås för tusen rubel.”
”Hon är unik!” sade värdinnan.
”Beundransvärd!” tillade någon.
Den effekt, som furstinnan Mjachkaja gjorde med vad hon sade,
var alltid storartad, och hemligheten med denna effekt låg däri att
hon visserligen var taktlös mången gång, liksom nu, men alltid
enkel och okonstlad och alltid talade förståndigt.
Som alla hört på, medan furstinnan Mjachkaja talat, och
samtalet i gruppen kring gesantfrun upphört, gjorde värdinnan ett
försök att draga ihop sällskapet i en enda grupp och vände sig därför
till gesantfrun:
”Vill ni verkligen inte ha te? Ni borde flytta er över till oss?”
”Nej, vi trivas mycket bra här”, svarade gesantfrun leende och
fortsatte det påbörjade samtalet. Detta samtal var mycket
trevligt. De höllo just på med att kritisera det kareninska äktenskapet,
honom såväl som henne.
”Anna är mycket förändrad sedan sin Moskvaresa. Hon har
numera något besynnerligt i sitt uppträdande”, sade en av hennes
väninnor.
”Förändringen består huvudsakligen däri att hon för Alexei
Vron-ski med sig som sin skugga”, anmärkte gesantfrun.
”Nå, vad gör det?” sade en herre. ”Det finns en Grimmsk saga,
’Mannen utan skugga’. Den handlar om en man, som förlorat sin
skugga till straff för något, han gjort. Jag har aldrig kunnat fatta
riktigt, vad det kan vara för straff. Men för en kvinna måtte det
vara högst otrevligt att inte ha någon skugga.”
”Ja, men kvinnorna med skuggor få vanligtvis ett otrevligt slut”,
anmärkte Annas väninna.
”Vänta bara! Vi få nog tungkräfta eller något i den vägen!”
128
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
