- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
132

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Sjunde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Vet jag kanske inte av mig själv, att jag har handlat dåligt?
Men vem är orsaken till att jag gjort det?”

”Varför säger ni det till mig?” svarade hon och såg strängt på
honom.

”Ni vet varför”, svarade han djärvt och glatt, i det han mötte
hennes blick utan att slå ned ögonen.

Icke han, utan hon blev förlägen.

”Det bevisar endast, att ni icke har något hjärta”, sade hon.
Men hennes blick sade, att hon visste, att han hade ett hjärta, och
att hon just därför kände fruktan för honom.

”Det, varom ni just talat, var misstaget och icke kärleken”, sade
Vronski.

”Ni torde erinra er, att jag har förbjudit er att uttala detta ord,
detta fula ord”, svarade Anna, men i samma ögonblick märkte
hon, att hon genom användandet av uttrycket ”jag har förbjudit
er”, hade visat, att hon tog i anspråk en viss rättighet över honom,
och hon sade sig, att hon just därigenom uppmuntrat honom till
att tala om sin kärlek. ”Jag har redan länge velat säga er det”,
fortsatte hon rodnande, ”och i dag har jag avsiktligt kommit hit,
därför att jag visste, att jag skulle träffa er här. Jag har kommit
hit för att säga er, att detta måste få ett slut. Jag har ännu aldrig
behövt rodna inför någon, men ni väcker hos mig till liv ett slags
skuldmedvetenhet.”

”Vad fordrar ni av mig?” frågade han allvarligt.

”Jag fordrar, att ni reser till Moskva och ber Katja om
förlåtelse”, svarade hon.

”Det fordrar ni i verkligheten inte”, svarade han.

”Om ni älskar mig, såsom ni säger”, viskade hon, ”så återge mig
mitt lugn.” Det lyste till i hans ansikte.

”Vet ni då inte, att ni för mig betyder hela livet? Men lugn
känner jag icke och kan jag icke giva er. Hela mitt jag, min
kärlek — ja. Jag kan icke längre tänka mig er och mig skilda åt.
Ni och jag äro för mig ett. Och jag ser i framtiden ingen
möjlighet till lugn, vare sig för mig eller för er. Jag ser möjligheten
till olycka, till förtvivlan... Och jag ser möjligheten till lycka,
och en sådan lycka! ... Är då denna lycka icke möjlig?” frågade
han endast medelst läpparnas rörelser, men hon tyckte sig höra
orden.

Hon uppbjöd hela sin själsstyrka för att säga det, som det var
hennes plikt att säga, men i stället för att göra det riktade hon sin
blick på honom, en blick full av kärlek, och svarade ingenting alls.

”Det är det!” tänkte han jublande. ”1 det ögonblick då jag
redan förtvivlade och allt föreföll utsiktslöst — nu är det på en
gång där! Hon älskar mig. Hon tillstår det själv!”

”Gör då för min skull en sak: tala aldrig mer sådana ord till
mig, och då skola vi vara goda vänner”, talade hennes mun, men
hennes blick sade något helt annat.

”Vänner kunna vi icke vara, det vet ni själv. Men huruvida vi
skola vara de lyckligaste eller de olyckligaste bland människor, det
beror på er.”

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0134.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free