Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Sjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon ville säga något, men han lät henne icke komma till ordet.
”Jag ber er ju endast om en sak, jag ber endast om rättighet
att få fortsätta att hoppas, att få fortsätta att lida liksom nu; men
om även det är omöjligt, så befall mig att försvinna, och jag skall
försvinna. Ni skall icke behöva se mig mer, om min närhet
besvärar er.”
”Jag vill icke fördriva er.”
”Då ber jag er att låta allt vara så, som det är; ändra ingenting”,
sade han med darrande stämma. ”Där kommer er man.”
Och i samma ögonblick trädde verkligen Alexei Alexandrovitsj
in i salongen med sin sävliga, klumpiga gång.
Efter att ha kastat en blick på sin hustru och Vronski gick han
fram till värdinnan, slog sig ned vid en kopp te och började tala
med sin långsamma, städse höga röst i sin vanliga ironiskt
skämtsamma ton.
”Ert Rambouillet tycks ju vara fulltaligt samlat”, anmärkte han,
i det han lät blicken sväva över hela sällskapet. ”Gracerna och
muserna.”
Men furstinnan tålde icke denna ton hos honom och drog
därför in honom i ett allvarligt samtal om den allmänna värnplikten.
Alexei Alexandrovitsj blev mycket intresserad och började försvara
den nu helt nya lagen mot furstinnan Betsy, som ivrigt
bekämpade den.
Vronski och Anna sutto kvar vid det lilla bordet.
”Men det där börjar bli anstötligt”, viskade en av damerna och
antydde med blicken Vronski, fru Karenina och hennes man.
”Nå? Vad har jag sagt?” svarade Annas väninna.
Men icke blott dessa två damer, utan nästan alla gästerna i
salongen, till och med furstinnan Mjachkaja och Betsy själv sågo
gång på gång på de två, som skilt sig från det övriga sällskapet,
som om sammanvaron med dem hade stört dem. Endast Alexei
Alexandrovitsj såg icke en enda gång åt det hållet och lät sig
icke avledas från det intressanta samtalet.
Då Betsy märkte, vilket oangenämt intryck detta avskiljande
från det övriga sällskapet gjorde på alla, lagade hon, att någon
annan i hennes ställe hörde på Alexei Alexandrovitsj, och gick själv
fram till Anna.
”Jag häpnar alltid på nytt över er mans klara, tydliga sätt att
uttrycka sig”, sade hon. ”De svåraste saker bli lättfattliga för
mig, när han talar om dem.”
”Javisst”, svarade Anna. Hela hennes ansikte strålade av ett
leende av lycka, men hon hade icke förstått ett enda ord av vad
Betsy sade. Hon gick fram till det stora bordet och deltog i det
allmänna samtalet.
Sedan Alexei Alexandrovitsj suttit där en halvtimme, gick han
fram till sin fru och frågade, om hon icke ville åka hem
tillsammans med honom, men hon svarade, utan att se på honom, att hon
ville stanna till supén. Alexei Alexandrovitsj tog avsked och gick
sin väg.
Fru Kareninas kusk, en gammal tjock tartar, höll vid utgången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
