Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hustru alltid skulle älska honom, det hade han aldrig frågat sig;
men han kände aldrig misstroende, och till följd därav hyste han
förtroende och sade sig själv, att man alltid måste göra det. Nu var
hans förtroende ingalunda rubbat, men han hade dock en känsla
av att han stod inför något ologiskt och oförnuftigt, och visste
icke, hur han hade att förhålla sig. Alexei Alexandrovitsj stod
inför det verkliga livet, inför möjligheten att hans hustru älskade
någon annan än honom själv, och det föreföll honom alldeles
vanvettigt och obegripligt, just därför att det var det verkliga livet.
Han klädde icke av sig, utan gick med sina regelbundna steg av
och an, över det ekande parkettgolvet i matsalen, som upplystes
av en enda lampa, över mattan i den mörka salongen, där endast
ett ljusskimmer återkastades av hans eget stora porträtt som
hängde över soffan, och genom hustruns rum, där två ljus brunno och
kastade sitt sken över porträtten av hennes anförvanter och
väninnor och över de vackra, honom välbekanta småsakerna på
hennes skrivbord. Genom hennes rum gick han fram till
sängkammardörren, och där vände han om.
Under varje tur av denna vandring och merendels på
parkettgolvet i den upplysta matsalen stannade han och sade sig själv:
”Ja, det är oundgängligen nödvändigt att fatta ett beslut och göra
slut på saken; jag måste meddela henne min åsikt därom och mitt
beslut.” Han vände om och gick åter tillbaka. ”Men vad skall
jag egentligen säga henne? Vilket beslut skall jag meddela henne?”
frågade han sig i salongen och fann intet svar därpå. ”Men när
allt kommer omkring”, frågade han sig, innan han vek in i hustruns
rum, ”vad har egentligen hänt? Ingenting. Hon talade länge med
honom. Men vad ligger väl däri? Varför skulle icke en dam få
tala vid någon ute i sällskapslivet? Och att vara svartsjuk av denna
anledning, det är att förnedra henne och sig själv”, sade han, medan
han trädde in i hennes rum. Men detta sistnämnda resonemang,
som förut varit så tungt vägande för honom, hade numera icke alls
någon betydelse för honom. Vid sängkammardörren gjorde han
åter helt om mot salongen, men han hade knappast kommit in i den
mörka salongen, förrän det var, som om en röst viskade till honom,
att saken dock förhöll sig annorlunda och att om det ådragit sig
andras uppmärksamhet, så följde därav att det dock förelåg något. Och
inne i matsalen sade han sig åter: ”Ja, det är oundgängligen
nödvändigt att fatta ett beslut och göra slut på saken. Jag måste säga
henne min åsikt därom ...” Och innan han vek in i Annas rum,
frågade han sig: ”Vilket beslut skall jag således fatta?” och sedan
frågade han sig: ”Vad har således skett?” och svarade på det:
”Ingenting”, och påminde sig om att svartsjuka är en känsla,
genom vilken man förnedrar sin hustru. Men när han sedan
om-igen var inne i salongen, kom han dock till den övertygelsen att
det måtte ha förefallit något. Hans tankar rörde sig liksom hans
kropp i en sluten cirkel, utan att stöta på något nytt. Han märkte
det, gned sig i pannan och slog sig ned i hennes rum.
Medan han där betraktade hennes skrivbord, på vilket ett
påbörjat brev låg, togo hans tankar plötsligt en annan riktning. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
