Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
började tänka på Anna själv och på vad hon väl kunde tänka och
känna. För första gången föreställde han sig hennes personliga liv,
hennes tankar, hennes önskningar, och tanken att hon kunde och
måste ha ett eget särskilt liv, föreföll honom så fruktansvärd, att
han skyndade sig att åter förjaga den. Det var en av dessa
avgrunder, som han ryste för att blicka ner i. Att sätta sig in i en
annan varelses tankar och känslor, det var något honom absolut
främmande. Och han ansåg det för en skadlig och farlig lek av
fantasin.
”Och det fatalaste är”, tänkte han, ”att denna vanvettiga
upprördhet kommer över mig just nu, just nu då mitt verk närmar
sig slutet (han tänkte på ett projekt, på vilket han nu arbetade)
och då jag är i behov av fullständigt lugn och alla mina
själskrafter. Men vad är att göra? Jag tillhör icke de människor, som
tåligt uthärda oro och sinnesrörelse och icke ha styrka att blicka
dem i ansiktet. Jag måste grundligt överlägga, fatta ett beslut och
få slut på saken”, sade han högt för sig själv.
”Att fråga efter hennes känslor, fråga efter vad som försiggått
och kanske ännu försiggår i hennes själ, det är icke min sak; det
är en angelägenhet för hennes samvete och hör hemma på
religionens område”, sade han sig och erfor ett slags lättnad vid
medvetandet, att han nu liksom funnit de paragrafer i lagboken, under
vilka denna nya omständighet föll.
”Följaktligen”, sade Alexei Alexandrovitsj sig själv, ”äro
frågorna om hennes känslor och dylikt frågor, som endast angå hennes
eget samvete, med vilket jag naturligtvis icke har något att skaffa.
Mina egna skyldigheter äro mig klart föreskrivna. I min egenskap
av familjens överhuvud är jag förpliktad att leda henne, min
hustru, och har därför även del i ansvaret; det åligger mig att visa
henne faran, som jag ser, att varna och till och med göra bruk av
den mig tillkommande makten. Det är min plikt att tala med henne.”
Och nu ordnade sig i hans huvud klart och överskådligt allt,
som han ville säga sin hustru. ”Följande bör av mig påvisas och
framhållas: för det första framhållandet av den stora betydelsen
av den åsikt, som gör sig gällande inom sällskapslivet, och den
anständighet, som man måste iakttaga i sällskapslivet; för det andra
en religiös framställning om äktenskapets betydelse; för det tredje,
om så erfordras, framhållande av den olycka för vår son, som
möjligen kan framkallas därav; för det fjärde, framhållande av hennes
egen olycka.” Och därvid stack Alexei Alexandrovitsj med
hand-flatorna vända nedåt fingrarna mellan varandra, och det knakade
i fingerlederna.
Denna fula vana utövade alltid en lugnande inverkan på honom
och hjälpte honom att återvinna sin själsliga jämvikt, som han nu
hade ett sådant behov av. Utanför porten stannade ett ekipage.
Alexei Alexandrovitsj stod stilla mitt i salongen.
Lätta steg kommo uppför trappan. Alexei Alexandrovitsj stod
där, redo att börja sitt tal, tryckte de hopknäppta fingrarna mot
varandra och väntade på att få höra, om det ännu skulle knaka
i någon led. Det knakade i en fingerled.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
