Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Åttonde kapitlet - Nionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Redan vid ljudet av de lätta stegen i trappan hade han känt
sin hustrus närhet, och fastän han var belåten med sitt tal, kände
han dock fruktan för den förestående uppgörelsen.
Nionde kapitlet.
Anna kom in; hon höll huvudet sänkt och lekte med tofsarna
på sin baschlik. Hennes ansikte strålade av en klar glans, men
denna glans var icke glad, den påminde om det fruktansvärda
skenet av en eldsvåda mitt i mörka natten. Då Anna fick se sin
man, höjde hon huvudet och smålog mot honom, liksom vaknande
upp ur sömnen.
”Har du ännu inte gått och lagt dig? Det är ett under!” sade
hon, kastade av sig baschliken och gick vidare till sitt toalettrum.
”Det är på tiden, Alexei Alexandrovitsj”, sade hon, då hon nästan
gått genom dörren.
”Anna, jag måste tala med dig.”
”Med mig?” svarade hon förvånad, kom tillbaka och såg på
honom. ”Vad står på? Om vad?” frågade hon och satte sig. ”Nåja,
då kunna vi ju tala med varandra, om det är nödvändigt. Men det
vore förståndigare av oss att sova.”
Anna pratade, såsom det föll sig, och medan hon hörde sig tala
sålunda, förvånades hon över, att hon kunde ljuga så bra. Så
harmlösa och naturliga hennes ord klingade, och så troligt det var,
att hon helt enkelt kände sig trött! Hon kände sig inhöljd i ett
ogenomträngligt pansar av lögn. Hon hade en känsla av att en
osynlig kraft bistod henne och höll henne upprätt.
”Anna, jag måste varna dig”, sade han.
”Varna?” svarade hon. ”För vad?”
Hon hade en sådan harmlös, glad uppsyn, att var och en, som
icke kände henne lika bra som hennes man, icke hade märkt
något onaturligt vare sig i hennes ton eller hennes ord. Men för
honom, som kände henne så väl och visste, att när han någon gång
lade sig fem minuter senare än vanligt, märkte hon det och
frågade efter anledningen därtill, för honom, som visste, att hon alltid
genast ville dela sin glädje och sin sorg med honom, för honom
låg det en mycket sägande betydelse i iakttagelsen, att hon icke
ville märka hans tillstånd och icke ville säga honom ett ord om
sig själv. Han såg, att hennes själs djup, som förr alltid legat
öppna för hans blick, nu voro tillslutna för honom. Och icke nog
därmed: på hennes ton märkte han, att hon icke alls var förlägen
däröver, utan liksom rent ut sade honom: ”Ja, min själ är
tillsluten för dig och hädanefter kommer det alltid att förbli så.” Nu
erfor han samma känsla som den, som kommer hem och finner
sitt hus tillbommat. ”Men kanske nyckeln ännu står att finna”,
tänkte Alexei Alexandrovitsj.
”Jag skulle vilja varna dig för”, sade han sakta, ”att av
oförsiktighet och lättsinne ge människor anledning till att prata om
dig. Ditt alltför livliga samtal i dag med greve Vronski (han ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
