- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
138

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Nionde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

talade detta namn tydligt, med fast, lugn stämma) har väckt
uppseende.”

Medan han sade detta, blickade han in i hennes skrattande ögon,
som nu i sin ogenomtränglighet föreföllo honom så fruktansvärda,
och insåg, redan under det att han talade, hur gagnlösa hans ord
voro.

”Så är du alltid”, svarade hon, som om hon icke alls förstått
honom; hon låtsade med avsikt, att hon endast förstått det sista
av vad han sade. ”Än är det dig inte rätt, om jag är trött och
likgiltig, än om jag är munter och glad. Förargar det dig?”

Alexander Karenin ryckte till och böjde de i varandra liggande
händerna för att knäppa med fingrarna.

”Jag ber dig, knäpp inte — det är mig rent av motbjudande!”
sade hon.

”Anna, är det verkligen du?” frågade Alexei Alexandrovitsj, i det
han lade band på sig och avhöll sig från varje rörelse med fingrarna.

”Vad står egentligen på?” frågade hon i uppriktig, komisk
förundran. ”Vad vill du mig?”

Alexei Alexandrovitsj teg en stund och gnuggade sig i pannan
och ögonen. Han såg, att han i stället för att göra det, som han
föresatt sig, nämligen varna hustrun för ett i världens ögon falskt
steg, mot sin avsikt blev upprörd över något, som endast angick
hennes samvete, och liksom kämpade mot en mur, som existerade
endast i hans inbillning.

”Vad jag ville säga dig”, fortsatte han lugnt och kallt, ”är
följande, och jag ber dig höra på mig. Som du vet, betraktar jag
svartsjuka som en kränkande och förnedrande känsla, och det skall
aldrig falla mig in att låta mig ledas av denna känsla, men det
gives vissa lagar för det passande, som man icke ostraffat kan
överträda. Men i dag — och det märkte egentligen icke jag, och att
döma av det intryck, som det gjorde på sällskapet, märkte alla det
— i dag har du icke uppfört dig så, som man kunnat önska.”

”Jag förstår dig inte alls”, svarade Anna med en ryckning på
axlarna. (”Honom själv är det likgiltigt”, tänkte hon. ”Men det
har väckt uppseende i sällskapet, och det oroar honom.) ”Du är sjuk,
Alexei Alexandrovitsj”, tillade hon, reste sig upp och ville gå fram
till dörren, men han gjorde åter en rörelse, som för att hindra
henne.

Hans ansikte var så förvridet och hans uppsyn så mörk, att Anna
ännu aldrig sett honom sådan. Hon stannade, och i det hon lutade
huvudet litet bakåt åt sidan, började hon med sina flinka händer
plocka ur hårnålarna.

”Gott, då vill jag höra på vad som kommer mer”, sade hon i
lugn och ironisk ton. ”Jag skall till och med höra på riktigt
uppmärksamt, därför att jag gärna vill veta, vad det egentligen är
fråga om.”

”Att i alla enskildheter tränga in i dina känslor, det har jag ingen
rättighet till, och jag anser det gagnlöst, ja, till och. med skadligt”,
började Alexei Alexandrovitsj. ”När vi rota i djupet av vår själ,
så kommer det mången gång i dagen saker och ting, som hellre

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0140.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free