- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
140

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Nionde kapitlet - Tionde kapitlet - Elfte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Det är för sent, det är redan för sent!” viskade hon leende.
Hon låg där alldeles orörlig med vidöppna ögon, och det föreföll
henne, som om hon själv i mörkret kunde se sina ögons glans.

Tionde kapitlet.

Med denna dag började ett nytt liv för Alexei Alexandrovitsj och
hans hustru. Till det yttre hade det icke förändrats något vidare.
Anna deltog liksom förr i sällskapslivet, besökte ofta furstinnan
Betsy, och överallt träffade hon Vronski. Alexei Alexandrovitsj
såg visserligen detta, men kunde ingenting göra däråt. För var
gång han försökte få till stånd en uppgörelse, mötte hon honom
med en ogenomtränglig mur av oförståelse. Till det yttre hade
allt förblivit oförändrat, men deras inre förhållande hade helt
och hållet omgestaltats. Alexei Alexandrovitsj, den i statstjänsten
så mäktige mannen, kände sig alldeles maktlös. För var gång, han
började tänka på saken, sade han sig, att han måste göra ännu ett
försök. Det gavs ännu hopp om att han genom godhet och
ömhet och övertalning skulle lyckas rädda henne och återföra henne
till besinning, och dagligen föresatte han sig att tala med henne.
Men för var gång, han började tala med henne, fick han den
känslan, att den lögnens och ondskans ande, som behärskade henne,
betvang även honom och att han sade något helt annat, än han velat
säga, och även i en helt annan ton, än han ämnat använda.
Ofrivilligt talade han med henne i sin vanliga ironiska ton, som alltid lät,
som om han ville göra sig lustig över det, om vilket han talade.
Men i denna ton kunde han omöjligt säga det, som det var
nödvändigt för honom att säga.

Elfte kapitlet.

Vad som i nästan ett helt år utgjort Vronskis enda önskan och
i hans själ trängt undan alla andra önskningar, vad som för Anna
varit en omöjlig, berusande lyckodröm, denna önskan hade gått i
uppfyllelse. Blek, med darrande underkäk stod han där och böjde
sig ned till den framför honom sittande Anna; han besvor henne
att lugna sig, utan att han själv hade vetat hur och på vad sätt.

”Anna, Anna!” hade han med skälvande röst. ”Anna, för Guds
skull! . . .”

Men ju högre han talade, desto djupare sänkte hon sitt en gång
i tiden så stolta, glada, nu av blygsel övergjutna ansikte; hon
krökte sig och gled ned ur soffan på golvet, till hans fötter, ja, hon
skulle sjunkit ned på mattan med hela kroppen, om han icke hade
hållit henne.

”För Guds skull! Förlåt mig!” snyftade hon och tryckte
händerna mot bröstet.

Hon kände sig till den grad som synderska och förbryterska, att
det icke återstod henne något annat än att förödmjuka sig och
140

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0142.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free