- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
141

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Elfte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

bönfalla om förlåtelse; men här i livet hade hon nu ingen utom
honom, så att hon riktade även sin bön om förlåtelse till honom.
Medan hon såg på honom, kände hon med kroppslig smärta sin
förnedring och var ieke i stånd att säga något mer. Men han hade
ungefär samma känsla som en mördare måste ha, när han betraktar
den kropp, som han berövat livet. Denna kropp, som han
berövat livet, var hans och Annas kärlek, den första perioden av denna
kärlek. Det låg något fruktansvärt, frånstötande i tanken på det,
som köpts till detta förfärliga pris, skammen. Anna var som
förkrossad av skam över sin själsliga nakenhet, och denna skam
meddelade hon honom. Men trots all den fasa, som griper mördaren
framför den mördades lik, måste han stycka och dölja detta lik och
tillägna sig det, som han förvärvat genom mordet.

I raseri, i sannskyldig lidelse kastar mördaren sig över liket,
släpar det hit och dit och styckar det; och på samma sätt betäckte
även Vronski Annas ansikte och skuldror med kyssar. Hon höll
hans hand i sin och rörde sig icke. ”Ja, dessa kyssar, de äro nu
det, som köpas för denna skam. Ja, och denna hand, som nu
alltid skall tillhöra mig, är min medbrottslings hand.” Hon förde
denna hand till sina läppar och kysste den. Han sjönk ned på knä
och ville blicka henne i ansiktet, men hon gömde det och sade icke
ett ord. Då han med våld ville tvinga henne därtill, satte hon sig
upp och sköt honom tillbaka. Hennes ansikte var alltjämt lika
vackert som förr, men det gjorde ett så mycket beklagansvärdare
intryck.

”Allt är slut!” sade hon. ”1 hela världen har jag ingen mer än
dig. Glöm icke det!”

”Jag kan icke glömma det, som utgör hela min levnadslycka.
För ett ögonblick av denna lycka . . .”

”Vad är det för en lycka!” avbröt hon honom i avsky och
förfäran, och denna förfäran meddelade sig ofrivilligt till honom. ”För
Guds skull, ej ett ord mer, ej ett ord! Ej ett ord mer!”
upprepade hon och sköt honom ifrån sig med ett uttryck av kall
förtvivlan, som överraskade honom. Hon var medveten om att hon icke
i ord kunde uttrycka den känsla av blygsel, av glädje, av bävan
vid inträdet i ett nytt liv, och med olämpliga ord ville hon icke
tala om denna känsla, hon ville icke återge den i förvanskad form.
Men icke heller senare, på den andra och på den tredje dagen
fann hon ord, med vilka hon kunnat uttrycka den sällsamma
blandningen av dessa känslor, ja, hon fann icke ens den erforderliga
själs-klarheten till att kunna tänka efter, vad som uppfyllde hennes själ.

Hon sade sig själv: ”Nej, nu kan jag icke tänka på det; senare,
när jag blivit lugnare.” Men detta själens lugnande inträdde icke
hos henne; för var gång tanken på vad hon gjort och vad det nu
skulle bli av henne och vad hon nu måste göra, trädde fram för
hennes själ, ryste hon och ryggade tillbaka för den.

”Senare, senare”, sade hon, ”då jag blivit lugnare.”

Men i stället trädde i drömmen, där hon icke hade någon makt
över sina tankar, hennes belägenhet i hela dess fulla nakenhet fram
jör hennes själ. Nästan var natt hade hon en viss dröm. Hon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0143.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free