- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
142

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Elfte kapitlet - Tolfte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

drömde, att båda männen samtidigt voro hennes makar och att
båda överhopade henne med smekningar. Alexei Alexandrovitsj
grät, kysste hennes händer och sade: ”0, vad det nu är härligt!”
Och Alexei Vronski var ävenledes där och ävenledes hennes make.
Och hon förundrade sig över att detta förr förefallit henne
omöjligt, och förklarade skrattande för dem, att på så sätt var saken
vida enklare och att nu kunde de båda vara lyckliga och nöjda. Men
denna dröm tryckte henne alltid som en alp, och hon vaknade av
idel ångest.

Tolfte kapitlet.

Under den första tiden efter sin återkomst från Moskva sade
Ljevin sig för var gång han ryckte till och rodnade vid tanken
på den honom vederfarna avvisandets skam: ”På samma sätt
rodnade jag och ryckte till och ansåg allt förlorat, när jag vid
universitetet icke fick godkänt i fysik och blev kvarsittare i andra
kursen, och likaså trodde jag sedermera, att jag måste gå under,
därför att jag misskött en angelägenhet, som min syster anförtrott
mig. Och hur det gick efteråt? Nu, då det förflutit år sedan dess,
kommer jag ihåg det och förundrar mig över att jag kunnat gräma
mig så över dylikt. På samma sätt kommer det att gå med detta
mitt bekymmer. Tiden kommer att gå och jag blir likgiltig för
det.”

Men det förflöt tre månader, och han hade ännu icke blivit
likgiltig för det, och minnet därav var honom alltjämt lika smärtsamt
som under de första dagarna. Han kunde icke lugna sig, ty efter
det att han så länge frossat i tanken på ett familjeliv och med
sådan bestämdhet ansett sig själv mogen för ett sådant, var han ändå
inte gift, ja, ett giftermål föreföll honom ännu mer avlägset än
förr. Med smärta kände han sig medveten om — och alla i hans
omgivning voro av samma åsikt — att det för en man vid hans år
icke är gott att vara allena. Han kom ihåg, hur han före sin
avresa till Moskva en gång sagt till sin ladugårdsdräng Nikolai, en
präktig karl som han gärna pratade med då och då: ”Vad säger du
om det, Nikolai? Jag skall gifta mig!” Men nu låg äkenskapet i
ett mera avlägset fjärran än någonsin. Platsen i hans hjärta var
upptagen, och när han nu i tankarna försökte sätta någon flicka
bland sina bekanta på denna plats, så kände han, att detta var
alldeles omöjligt. Dessutom uppfyllde honom minnet av hans
avvisande och den roll, som han därvid spelat, med pinande blygsel. Hur
ofta han än sade sig, att ingen skuld föll på honom, så kom dock
detta minne honom att rycka till och rodna.

Under tiden hade våren kommit, en vacker, vänlig vår, som icke
väckt allför stora förhoppningar och därför icke heller bringat några
missräkningar, en av dessa sällsynta vårar över vilken plantor, djur
och människor samtidigt glädja sig. Denna vackra vår hjälpte
även till att göra Ljevin frisk och glad och styrkte honom i hans
föresats att frigöra sig från hela sitt förflutna för att gestalta sitt
liv fast och oavhängigt. Så värst många av de planer, med vilka
142

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0144.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free