- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
145

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Trettonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

mitt i sitt strafftal och suckade endast.. ”Nå, hur är det? Kan
man så?” frågade han efter en kort tystnad.

”Bakom Turkins blir det möjligt i morgon eller i övermorgon.”
”Och klövern?”

”Jag har skickat Vasili och Michail dit. De så. Jag vet blott
icke, om de komma fram överallt; det är ännu mycket sumpigt.”
”På hur många desjatiner?”

”På sex.”

”Varför icke på alla?” utbrast Ljevin.

Att endast sex av tjugu desjatiner skulle besås med klöver, det
var dock värre än allt det föregående. Enligt handböckerna och
även enligt hans egen erfarenhet trivdes klövern bra endast när
sådden ägde rum så tidigt som möjligt, nästan ännu medan snön
låg kvar. Men det hade Ljevin aldrig uppnått.

”Vi har inte tillräckligt med folk. Jag frågar er, vad skall man
ta sig till med sådant folk! Tre man ha inte kommit. Nå, och nu
är även Semjon . . .”

”Nå, men då hade ni bort taga ett par från halmen.”

”Ja, det har jag också redan gjort.”

”Var använder ni således det folket?”

”Fem göra kompott” (han menade kompost). ”Fyra skyffla
om havren; jag hoppas, att den inte har tagit skada, Konstantin
Dmitrijevitsj.”

Ljevin trodde sig säkert veta, att detta ”jag hoppas att den inte
tagit skada”, betydde att den engelska utsädeshavren redan var
förstörd — man hade icke följt hans order.

”Men jag sade redan under fastan, att ventilationsrören . . .”
utbrast han.

”Var inte orolig, vi skola bli färdiga med allt i rättan tid.”
Ljevin gjorde en otålig åtbörd, gick fram till magasinet för att
bese havren och återvände sedan till häststallet. Havren var ännu
icke fördärvad. Men arbetarna skakade om den med skövlar,
fastän den dock kunde släppas direkt ned i bottenvåningen; sedan
Ljevin givit tillsägelse om detta och beordrat två arbetare till
klöversådden, hade även hans förargelse över förvaltaren bra nog
försvunnit. Och dagen var även så vacker, att det icke var möjligt
att vara ond länge.

”Ignat!” ropade han till kusken, som stod med uppkavlade
ärmar vid brunnen och tvättade vagnen. ”Sadla . . .”

”Vilken häst befaller ni?”

”Nåja, för min skull kunna vi ju ta Brunte.”

”Efter befallning.”

Medan hästen blev sadlad, ropade Ljevin åter till sig
förvaltaren, som höll sig inom synhåll, för att bli försonad med honom och
började tala med honom om de förestående vårarbetena och övriga
planer.

Med gödselkörningen skulle man börja tidigt, på det att allt
skulle vara klart vid den första höskörden. De längre bort belägna fälten
skulle utan dröjsmål plöjas, så att de kunde ligga i träde. Allt höet
skulle bärgas, icke av bönderna mot halvpart, utan av arbetare.

10. — Anna Kareninn. 1 4^

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0147.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free