- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
146

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Trettonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Förvaltaren hörde uppmärksamt på och tycktes anstränga sig
att finna husbondens förslag goda, men det oaktat hade han denna
betryckta uppsyn, som Ljevin kände till så väl och som alltid
gjorde honom förstämd. Denna uppsyn sade: ”Alltsammans mycket
bra! Men som Gud vill!”

”Om vi blott kunna gå i land därmed, Konstantin Dmitrijevitsj”,
sade förvaltaren.

”Varför skulle vi inte kunna gå i land därmed?”

”Vi behöva ovillkorligen femton arbetare till. Men det kommer
inga. I dag har det varit några stycken här, men de begärde
sjuttio rubel för sommaren.”

Ljevin teg. Han visste, att hur mycket han än ansträngde sig,
skulle han ej kunna leja mer än fyrtio, trettiosju ä trettioåtta
arbetare till det normala priset; fyrtio hade de redan haft, men aldrig
flera. Men det oaktat fick han inte uppge striden.

”Skicka till Sura, Tschesirovka, om det ej kommer några hit. Vi
bli nödsakade att leta.”

”Skicka dit skall jag nog göra”, svarade Vasili Feodorovitsj i
betryckt ton. ”Men även hästarna ha redan blivit alltför svaga.”

”Vi köpa ytterligare några. Men jag vet ju”, tillade Ljevin
skrattande, ”att ni i fråga om allt endast vill ha de minsta och
sämsta utökningar. Men i år skola vi icke längre göra allt efter
ert huvud. Jag skall själv göra allt.”

”Ja, det ser ut, som om ni inte unnade er tillräckligt med sömn.
Och det kan ju endast vara oss kärt, om husbondens öga . .

”Alltså så vi klöver på andra sidan björkdalen? Jag skall rida
över dit och ta allt i närmare betraktande”, sade Ljevin och
besteg Brunte, som kusken fört fram.

”Över bäcken kommer ni inte fram, Konstantin Dmitrijevitsj”,
ropade kusken efter honom.

”Då rider jag genom skogen.”

Och i muntert trav red Ljevin genom smutsen på gården, ut
genom porten och sedan vidare. Om det varit trevligt redan inne på
gården, så kände han sig nu ännu bättre till mods, när han kom
ut på fälten. Vaggad av den präktiga hästens trav och i fulla drag
insupande den ljumma, av den uppfriskande snölukten uppfyllda
luften, red han genom skogen över den här och var ännu
kvarlig-gande snön med de översvämmade hjul- och fotspåren och gladde
sig åt varje träd, som tillhörde hans egendom. När han red ut ur
skogen, utbredde sig framför honom som en väldig sammetsmatta
de med höstsäd besådda fälten utan ett enda kalt eller sumpigt
ställe; endast här och var syntes i fördjupningarna återstoden av
smältande snö. Han förargade sig varken över anblicken av två
bondhästar, som trampade ned hans höstsäd (han befallde en
bonde, som han mötte, att jaga bort dem) eller över det dumma,
spotska svaret av bonden Ipat, som han träffat och frågat: ”Nå,
Ipat, måste vi inte snart så?” — ”Först måste vi plöja, Konstantin
Dmitrijevitsj”, hade Ipat svarat honom. Ju längre han red, desto
gladare kände han sig till mods, och allehanda planer uppstodo i
hans huvud, den ena bättre än den andra.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0148.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free