- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
151

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Fjortonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Ja. Känner du kanske mannen?”

”Ja, visst känner jag honom. Jag har haft att göra med honom,
positivt och effektivt.”

Stepan Arkadjevitsj skrattade. ”Positivt” och ”effektivt” voro
Rjabinins älsklingsuttryck.

”Ja, han har underliga, löjliga uttryck. Titta, hon förstår, vart
hennes husbonde skall gå”, tillade han och klappade Laska, som
gnällande tryckte sig intill Ljevin och slickade, än hans hand, än
hans stövel och än geväret.

Då de kommo ut, stod den lilla vagnen redan utanför dörren.

”Jag har låtit spänna för, fast det inte är långt. Vill du kanske
hellre gå dit?”

”Nej, låt oss hellre åka”, svarade Stepan Arkadjevitsj och gick
fram till vagnen. Han tog plats i den, svepte en tigrerad filt om
benen och tände en cigarr. ”Hur kan du låta bli att röka? En
cigarr är icke blott en stor njutning, utan kronan på alla
njutningar, en symbol av välbefinnandet. Ja, ser du, det här är det
verkliga livet! Vad det är härligt här! Ja, ett sådant liv skulle
jag också vilja föra.”

”Vem hindrar dig att göra det?” svarade Ljevin leende.

”Nej, du är en lycklig människa. Allt, du tycker om, har du
också. Du tycker om hästar, du har hästar; hundar, du har hundar;
jakt, det har du; lantbruk, det har du.”

”Det beror kanske därpå att jag gläder mig åt det, jag har, och
icke grämer mig över det, som jag inte har”, svarade Ljevin och
tänkte därvid på Katja.

Stepan Arkadjevitsj förstod det, såg på honom, men sade
ingenting.

Ljevin var honom tacksam för att han med den honom
kännetecknande taktkänslan märkt hans, Ljevins, skygghet för ett
samtal om Schtscherbatzkis och icke talade om den. Men nu hade Ljevin
gärna velat höra något om den sak, som pinade honom så; han
vågade emellertid icke börja tala om den.

”Nå, och hur har du det ställt?” frågade Ljevin, som sade sig
att det dock var riktigt fult av honom att alltid tänka bara på
sig själv.

Stepan Arkadjevitsj plirade glatt med ögonen.

”Du vill inte gärna medge, att man kan få aptit på en kringla,
när man har sin regelbundna ration av mjöl och gröt; enligt din
åsikt är det ett brott, men enligt min åsikt är ett liv utan kärlek
över huvud taget intet liv alls”, svarade han, enär han uppfattat
Ljevins fråga på sitt sätt. ”Vad är att göra åt den saken? Jag
är nu en gång så skapad. Och den skada, som därigenom
tillfogas någon annan, är dock så obetydlig; men mig gör det ett så
stort nöje . . .”

”Alltså har du åter något nytt?” frågade Ljevin.

”Javisst, bror lille! Du känner ju till de ossianska
kvinnogestalternas typ . . . Sådana kvinnor, som man ser i drömmen . . .
Nåväl, sådana kvinnor förekomma även i verkligheten . . . Och dessa
kvinnor äro förskräckliga. Kvinnan, förstår du, är ett sådant gåt-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0153.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free