- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
152

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Fjortonde kapitlet - Femtonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

fullt väsen — hur mycket man än studerar det, förefaller det en
alltjämt åter alldeles nytt.”

”1 så fall är det nog bäst att inte studera det.”

”Nej. Någon matematiker har sagt, att njutning består icke i
att upptäcka sanningen, utan att söka efter den.”

Ljcvin hörde på under tystnad, men trots alla ansträngningar
var han icke i stånd att sätta sig in i vännens själ och förstå dennes
känslor och behaget att studera sådana kvinnor.

Femtonde kapitlet.

Morkullsträckets tillhåll låg icke långt bort från huset, på en
höjd vid en liten flod, i en tämligen gles aspskog. Då de befunno
sig i närheten, stego båda ur, och Ljevin förde Oblonski till ett hörn
av ett mossbelupet, sumpigt glad, som redan var fritt från snö. Han
själv begav sig till andra ändan, där två björkar växte tätt intill
varandra, lutade geväret mot en låg, torr gren, tog av sig rocken,
drog till bältet hårdare och prövade, att han kunde röra armarna
ledigt.

Den gamla gråa Laska, som följde honom hack i häl, satte sig
mitt emot honom ofch spetsade öronen. Solen gick ned bakom den
tätare högre skogen, och i aftonrodnadens sken avtecknade sig de
i aspskogen sparsamt förekommande björkarna med sina hängande
grenar, fulla av svällande knoppar, skarpt mot sin omgivning. Ur
den tätare skogen, där snön ännu låg kvar, rann vattnet knappast
hörbart i små, sig slingrande rännilar. Små fåglar kvittrade och
flögo av och an från det ena trädet till det andra.

I den fullkomliga tystnaden hörde man då och då prasslandet av
fjolårets blad, som försattes i svag rörelse genom jordens
upptinande och gräsets växande.

”Underbart! Man hör och ser hur gräset väser!” sade Ljevin
för sig själv, då han märkte, hur ett skifferfärgat, fuktigt aspblad
rörde sig bredvid spetsen av ett ungt grässtrå. Han reste sig upp
och lyssnade, i det han än blickade ned på den fuktiga, mossiga
marken, än på den uppmärksamt lyssnande Laska och än på havet
av kala trädtoppar, som utbredde sig framför honom vid foten av
kullen, än upp mot den mörknande, av vita molnstrimmor
genomdragna himmeln. En hök flög med lugna vingslag högt uppe bort
mot den avlägsnare delen av skogen; en andra hök följde efter i
alldeles samma riktning och försvann. Fåglarna kvittrade allt
hög-Ijuddare och beskäftigare i buskarna. En bit därifrån kraxade en
uv; Laska ryckte till, gick försiktigt några steg och lyssnade med
huvudet på sned. På andra sidan om den lilla floden lät en gök
höra sig. Två gånger upprepade han sitt vanliga rop, men så
började han knarra, blev alltför ivrig och kom alldeles i oordning.

”Vad säger du om det? Redan en gök!” sade Stepan
Arkadje-vitsj, i det han trädde fram från sin plats bakom en buske.

”Ja, jag hör honom”, svarade Ljevin, som endast ogärna bröt
skogens tystnad med sin röst, som för hans eget öra hade en
obehaglig klang i denna omgivning. ”Nu kommer det snart.”

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0154.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free