Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Femtonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stepan Arkadjevitsj smög sig åter bakom busken, och Ljevin såg
nu endast den klara lilla lågan av en tändsticka, varpå följde det
röda glimrandet av en cigarrett och ett blåaktigt rökmoln.
”Knack, knack!” kom det från gevärshanarna, som Stepan
Arkadjevitsj spände.
”Vad är det som skriker därborta?” frågade Oblonski, i det
han fäste Ljevins uppmärksamhet på ett utdraget dovt ljud, som
lät som det tunna gnäggandet av ett motsträvigt föl.
”Känner du inte igen det? Det är en hare. Men inte tala mera
nu! Hör, där kommer en flygande!” nästan skrek Ljevin till
honom och spände hanarna.
En avlägsen, fin vissling hördes och efter den för varje jägare
så välbekanta intervallen av två sekunder ännu en, en tredje och
efter den tredje visslingen ”knastrandet”.
Ljevin tittade hastigt åt höger och vänster, och se, alldeles rakt
framför honom, på den mörkblåa himmeln, över de för ögat
sammanflytande asptopparnas späda skott, syntes den flygande
fågeln. Den flög rakt fram mot honom. Knastrandet, samma ljud
som uppstår, då man långsamt sliter sönder en fast vävnad,
tycktes klinga alldeles invid hans öra. Han kunde redan se fågelns
långa näbb och hals. I samma ögonblick, som Ljevin lade an, sköt
en röd blixt upp från busken, bakom vilken Oblonski stod, fågeln
sköt ned som en pil och svingade sig sedan åter upp i höjden. Åter
flammade en blixt och hördes en knall, och flaxande med vingarna,
som om den försökte hålla sig fast i luffen, höll fågeln inne i
flykten, svävade ett ögonblick på samma plats och slog sedan med ett
plaskande tungt ned på den sumpiga marken.
”Bommade jag?” frågade Stepan Arkadjevitsj, som icke kunde
se till följd av krutröken.
”Där är den!” svarade Ljevin och pekade på Laska, som med
ena örat upprättstående och viftande med svansspetsen kom
gående med lugna steg, som om hon ville förlänga sitt nöje, och
liksom med ett slags leende bar fågeln till sin husbonde. ”Det
gläder mig, att du lyckades”, sade Ljevin, ehuru han kände en viss
avund, därför att han själv icke lyckats skjuta denna morkulla.
”En skamlig bom med högra pipan”, svarade Stepan Arkadjevitsj
och laddade om sin bössa. ”Pst! . . . Där flyger en till!”
Och nu hördes verkligen åter de skarpa, tätt på varandra
följande visslingarna. Två morkullor, som lekte och jagade varandra,
flögo, endast visslande men icke knastrande, rakt över de båda
jägarnes huvuden. Fyra skott knallade, men morkullorna vände
som svalor och försvunno ur sikte.
Sedan gick jakten utmärkt. Stepan Arkadjevitsj lade ned två
morkullor och Ljevin likaledes två, av vilka de dock icke kunde
finna den ena. Det började bli mörkt. Venus skimrade med hela
sin glans i väster mellan björkarna, och högt uppe i öster glödde
redan den dystra Arkturus.
”Är det inte på tiden för oss att gå hem?” frågade Stepan
Arkadjevitsj om en stund.
I skogen var det alldeles tyst. Ingenting rörde sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
