- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
156

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Sextonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Jag har haft att göra med dem alla och känner dem. De äro inga
solida affärsmän, utan skojare. På en affär, på vilken han kan
förtjäna tio, femton procent, inlåter han sig inte alls; han väntar,
tills han kan köpa en vara, som är värd en rubel, för tjugu kopek.”

”Nej, hör du, sluta! Du är på dåligt humör.”

”Visst inte”, svarade Ljevin med mörk uppsyn. De voro nu
framme vid huset.

Utanför husdörren stod redan en med starka järnbeslag och fasta
lädersäten försedd bondvagn och framför den en välfödd häst. På
kärran satt en av hälsa strålande bokhållare, som hos Rjabinin även
tjänstgjorde som kusk. Rjabinin själv var redan inne i huset och
kom de båda vännerna till mötes i förrummet. Han var en
lång, mager medelålders man med mustascher, slätrakad haka och
dystra, utstående ögon. Han bar en blå rock med långa skört,
höga stövlar, som lågo i veck kring fotknölarna och voro raka och
glatta över vadorna samt över dem ett par stora gummigaloscher.
Han strök sig med näsduken över ansiktet, lade rockskörten över
varandra, hälsade leende på de inträdande och räckte Oblonski
handen på ett besynnerligt sätt, som om han grep efter något.

”Där är ni ju nu”, sade denne, i det han räckte honom handen.
”Det var bra.”

”Jag vågade icke visa olydnad mot ers höghets befallning, ehuru
vägen är mycket dålig. Jag har positivt gått hela vägen till fots,
men jag anlände hit på utsatt tid. Ödmjukaste tjänare, Konstantin
Dmitrijevitsj”, vände han sig till Ljevin och försökte gripa även
dennes hand. Men Ljevin, vars uppsyn var mycket mörk, låtsade
sig icke se hans hand och tog upp morkullorna ur jaktväskan. ”Ah,
ni har roat er med jakt? Vad är det där för slags fåglar?” tillade
Rjabinin, i det han med föraktfull min såg på morkullorna. ”De
smaka säkerligen mycket bra.” Och han vaggade ogillande på
huvudet, som om han högeligen betvivlat, att det lönade mödan att
jaga de små djuren.

”Vill du gå in i mitt rum?” frågade Ljevin med bistert rynkad
panna sin vän på franska och fortsatte sedan, då denne bejakat
frågan, på ryska: ”Gå in i mitt rum. Där kunna ni ostört förhandla
med varandra.”

”Mycket bra. Var ni vill”, sade Rjabinin i värdig, något
ringaktande ton, som om han ville låta förstå, att visserligen andra
människor kunde komma i förlägenhet, hur de skulle umgås med
andra, men att för honom aldrig någon förlägenhet kunde komma
i fråga.

Då Rjabinin kom in i arbetsrummet, såg han sig av gammal vana
omkring, som om han med blicken sökte helgonabilden, men när
han då funnit den, gjorde han icke korstecknet. Han betraktade
bokskåpen och bokhyllorna, och med samma tvivlande min som i
fråga om morkullorna vaggade han gillande på huvudet, ty här kunde
han inte på några villkor medge, att dessa saker voro värda mycket.

”Nå, har ni pengarna med er?” frågade Oblonski. ”Tag plats.”

”Med betalningen blir det inga svårigheter. Jag har kommit hit
för att förhandla med er.”

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0158.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free