- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
157

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Sextonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Vad ges det nu att förhandla om? Men tag då plats.”

”Jag tar mig den friheten”, sade Rjabinin och satte sig på ett
högst obekvämt sätt, så att han stödde armbågarna mot ryggstödet.
”Ni måste pruta litet, furste. Ni försyndar er mot mig. Men
pengarna har jag effektivt redo, ända till sista kopeken. Betalningen
följer prompt och utan uppskov.”

Ljevin, som under tiden ställt in sitt gevär i skåpet, var på väg
ut igen, men stannade, då han hörde dessa ord.

”Ni får i alla fall skogen så gott som till skänks”, sade han. ”Det
är tyvärr för sent nu, i annat fall skulle jag ha bestämt priset.”
Rjabinin reste sig upp och betraktade under tystnad och leende
Ljevin från topp till tå.

”Konstantin Dmitrijevitsj är alldeles för ekonomisk”, sade han,
vänd till Stepan Arkadjevitsj med samma leende. ”Av honom kan
man effektivt inte köpa någonting. Jag har förhandlat med honom
om hans vete och bjudit honom en vacker slant för det.”

”Varför skulle jag skänka er min egendom? Jag har varken
hittat eller stulit den!”

”Men jag ber er! Att stjäla är nu för tiden positivt omöjligt.
Nu för tiden äger effektivt offentligt domstolsförhandlingar rum i
allt; i allt går det högst anständigt till; ingen möjlighet att stjäla.
Vi ha förhandlat med varandra som hederliga män. Hans höghet
uppskattar skogen för högt; jag måste be att få priset sänkt litet.”
”Ja, är affären således redan avslutad eller ej? Om den är
avslutad, så går det inte längre att pruta; men om den inte är
avslutad”, sade Ljevin, ”så skall jag köpa skogen.”

Leendet försvann med ens från Rjabinins ansikte, och ett
hök-likt, rovgirigt, grymt uttryck trädde i dess ställe. Med sina
knotiga fingrar knäppte han hastigt upp rocken, så att skjortan,
västknapparna av koppar och urkedjan blevo synliga, och tog fram en
tjock gammal plånbok.

”Jag ber så mycket, skogen är min”, förklarade han i bestämd
ton, gjorde hastigt korstecknet och räckte fram handen med
pengarna. ”Tag pengarna, skogen tillhör mig. Ser ni, så gör Rjabinin
affärer; för honom kommer det inte an på några kopek mer eller
mindre”, tillade han med mörk uppsyn och gestikulerade samtidigt
med plånboken i luften.

”1 ditt ställe skulle jag inte ha så bråttom”, sade Ljevin.

”Men jag ber dig”, svarade Oblonski förvånad. ”Jag har ju givit
mitt ord.”

Ljevin lämnade rummet och slängde häftigt igen dörren efter sig.
Rjabinin såg mot dörren och vaggade leende på huvudet.

”Idel ungdomligt förivrande! Han är effektivt ännu helt och
hållet som ett barn! Jag köper ju skogen, det kan ni tro mig
på mitt ord som hederlig karl, utan någon förtjänst, bara för mitt
goda renommés skull, för att det skall heta, att Rjabinin och ingen
annan har köpt skogen av furst Oblonski. Gud give, att jag
därvid ingenting förlorar. Tro mig, vid Gud! Vill ni nu ha den
godheten att tillsammans med mig sätta upp köpekontraktet. . .”

En timme senare satte sig köpmannen, sedan han omsorgsfullt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0159.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free