- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
158

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Sextonde kapitlet - Sjuttonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

lagt rockskörten över varandra och knäppt sin överrock med
köpekontraktet i fickan, i sin solida, beslagna vagn för att åka hem.

”Ack, dessa förnäma herrar!” sade han till sitt biträde. ”Alla
likadana.”

”Det är sant”, svarade biträdet och räckte honom tömmarna.
”Kan man gratulera er till affären, Michail Ignatjitsj?”

”Hm! Hm!...”

Sjuttonde kapitlet.

Med fickan fullproppad med de sedlar, som Rjabinin givit honom
i betalning för de tre första månaderna, gick Stepan Arkadjevitsj
upp i övre våningen. Affären med skogen var uppgjord, pengarna
hade han på fickan, jakten hade utfallit mycket bra, och
följaktligen befann Stepan Arkadjevitsj sig vid allra bästa humör, och
därför önskade han alldeles särskilt att förjaga den dystra
sinnesstämning, som kommit över Ljevin. Han var angelägen om att vid
supén avsluta dagen lika trevligt, som han börjat den.

Ljevin var verkligen förstämd, och trots den bästa vilja att visa
sig vänlig och älskvärd mot den kära gästen, kunde han icke
övervinna sin förstämning. Underrättelsen att Katja icke var gift, hade
alldeles bedövat honom.

Katja icke gift och sjuk, sjuk av kärlek till en man, som hade
försmått henne. Han kände det, som om förolämpningen träffat
honom själv. Vronski hade försmått henne, och hon hade å sin sida
försmått honom, Ljevin. Följaktligen hade Vronski rättighet att
ringakta honom, Ljevin, och de voro således fiender. Men riktigt
klart kunde Ljevin icke begrunda allt detta; han hade endast en
otvdlig känsla av att i det skedda låg en förolämpning mot honom,
och hans vrede riktade sig nu icke mot det, som ursprungligen gjort
honom förstämd, utan han förargade sig över allt, som gick honom
emot. Den dumma skogsaffären, det bedrägeri för vilket Oblonski
blivit utsatt och som försiggått i hans hus, gjorde honom uppbragt.

”Nå, är du färdig?” frågade han, när Stephan Arkadjevitsj kom
upp till honom. ”Vill du ha kvällsvard?”

”Ja, det har jag ingenting emot. Det är rent av otroligt, en sådan
aptit jag har på landet. Varför bjöd du inte Rjabinin på kvällsvard?”

”Måtte f—n ta honom!”

”Men så du bemötte honom!” sade Oblonski. ”Du räckte honom
inte ens handen. Vad har du för anledning till det?”

”En tjänare räcker jag inte heller handen, och en tjänare är
hundra gånger bättre än han.”

”En sådan reaktionär du är! Hur går det då med ståndens
sammansmältande?” sade Oblonski.

”Den, som sammansmältandet bereder nöje — väl bekomme!
Men mig är det motbjudande.”

”Jag ser, att du är en reaktionär av renaste vatten.”

”Uppriktigt sagt så har jag aldrig tänkt efter, vad jag är. Jag
är Konstantin Ljevin, ingenting mer,”

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0160.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free