Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Sjuttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Och därtill Konstantin Ljevin, som är vid mycket dåligt
humör”, tillade Stepan Arkadjevitsj leende.
”Ja, jag är vid dåligt humör. Vill du veta varför? Tag inte illa
upp, med» anledning av din dumma affär.”
Stepan Arkadjevitsj rynkade godmodigt pannan, liksom den som
oskyldigt blir kränkt och förargad.
”Låt nu saken vila!” svarade han. ”När har det väl hänt, att
någon sålt något och icke genast efteråt fått höra: ’Det är värt
mycket mer’? Men medan man är inbegripen i affären, vill ingen
människa ge mer . .. Nej, jag ser nog, att du är arg på den där
stackars Rjabinin.”
”Det kan nog hända. Men vet du också varför? Du kommer
åter att säga, att jag är reaktionär och mycket annat förskräckligt,
men det oaktat måste jag säga, att det förargar och pinar mig att
åse det på alla håll försiggående utarmandet av adeln, som dock
även jag tillhör, ett faktum, som jag mycket gläder mig åt trots
ståndens sammansmältande.. . Och detta utarmande är icke en följd
av ett luxuöst levnadssätt. Det vore ändå inte så svårt; att leva
på herremanssätt, det anstår adeln, och den saken förstår också
endast adeln. Nu köpa bönder här i vår trakt jord tillsammans; det
går mig inte vidare till hjärtat, ty herremannen ägnar sig åt
dagdriveri, bonden arbetar och tränger undan dagdrivaren. Det måste
så vara. Det gläder mig att se den strävsamma bonden. Men det
pinar mig att åse, hur detta utarmande mången gång föranledes
av — jag vet icke riktigt, hur jag skall kalla det — av en viss
harmlöshet. Här har en polsk förpaktare till halva priset köpt ett
underbart gods av en dam, som är bosatt i Nizza. Där förpaktar
någon handlare land för en rubel per desjatin, då tio rubel skulle
vara rätta priset. Och du har här utan någon anledning skänkt en
skojare sextiotusen rubel.”
"Vad skall man då göra? Skall man kanske räkna varje träd?”
”Det måste man obetingat göra. Ser du, du har icke räknat dem,
men Rjabinin har gjort det. Rjabinins barn skola äga medel till sitt
livsuppehälle och sin utbildning, men dina barn kanske ej.”
"Ja, ta inte illa upp, men det ligger ändå något tarvligt i detta
räknande. Vi ha vår verksamhet och dessa människor sin, och de
måste ha sin fördel därav. Ja, för övrigt är saken nu uppgjord, så
låt mig slippa höra talas mer om den. Ser man på, det finns
förlorade ägg; i den formen äter jag helst ägg. Och Agafja
Michai-lovna ger oss säkerligen även litet av det underbara
kumminbrännvinet.”
Stepan Arkadjevitsj slog sig ned vid bordet och började skämta
litet med Agafja Michailovna, i det han försäkrade henne, att en
sådan middag och en sådan supé hade han icke fått på länge.
”Nåja, ni berömmer ändå allting”, sade Agafja Michailovna.
"Men Konstantin Dmitrijevitsj, han äter allt, man sätter fram åt
honom, om det så vore en brödkant; den äter han, och sedan går
han sin väg.”
Hur mycket Ljevin än bemödade sig om att bli herre över sin
förstämning, så förblev han dock dyster och tyst. Han hade gärna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
