- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
160

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Sjuttonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

velat göra sin gäst en fråga, men kunde icke besluta sig därtill
och fann varken den passande formen eller den lämpliga
tidpunkten, hur och när han skulle kunna göra den. Stepan Arkadjevitsj
hade redan gått ner till sitt rum, klätt av sig, tvättat sig »ännu en
gång, tagit på sig den fina nattskjortan och gått till sängs, men
Ljevin dröjde alltjämt kvar inne hos honom, pratade om alla
möjliga likgiltiga ämnen, men kunde icke förmå sig till att uttala den
fråga, som var av sådan vikt för honom.

”En sådan underbar tvål som tillverkas nu för tiden”, sade han,
i det han betraktade en tvålbit, som Agafja Michailovna lagt fram
åt gästen, men som denne icke begagnat. ”Titta bara, den är ju
ett riktigt konstverk.”

”Ja, man har på alla områden bringat det till den högsta
fulländning”, svarade Stepan Arkadjevitsj och gäspade kraftigt och med
välbehag. ”Till exempel teatrarna och nöjeslokalerna .. .
Ah-ah-ah . . . överallt elektriskt ljus . . . Ah-ah-ah!”

”Ja, det elektriska ljuset!” upprepade Ljevin. ”Ja. Var är
Vronski nu?” frågade han och lade plötsligt ned tvålen.

”Vronski?” svarade Stepan Arkadjevitsj och upphörde att gäspa.
”Han är i Petersburg. Han reste strax efter dig, och sedan har
han inte varit en enda gång i Moskva. Och vet du, Konstantin,
jag skall säga dig sanningen”, fortsatte han i det han stödde
armbågen mot nattduksbordet och sitt vackra, rödkindade ansikte mot
handflatan. ”Det var ditt eget fel. Du lät skrämma dig av din
rival. Jag för min del — det sade jag dig redan då — jag vet
inte på vems sida de största chanserna voro. Varför gick du inte
energiskt till väga? Jag sade dig redan då, att...” Han gäspade,
men endast med kindbenen, utan att öppna munnen.

”Vet han eller vet han inte, att jag friade till henne?” tänkte
Ljevin, som uppmärksamt iakttog honom. ”Ja, hans ansikte har
ett sådant slugt, diplomatiskt uttryck.” Han kände, hur han
rodnade, men såg under tystnad den andre rakt i ögonen.

”Om det då för tiden fanns något hinder på hennes sida, så
framkallades detta av den starka inverkan av ett bländande yttre”,
fortsatte Oblonski. ”Denna fulländade aristokrat, förstår du, och
den blivande glänsande ställningen i sällskapslivet vägde
visserligen icke i vågskålen hos henne men hos modern så mycket mer.”
Ljevin fick en mörk uppsyn. Känslan av kränkning över det
honom vederfarna avvisandet började åter svida i hans hjärta, som
ett nytt, just erhållet sår. Men han var hemma hos sig, och man
brukar ju säga: ”1 hemmet hjälpa en väggarna.”

”Vänta litet!” avbröt han Oblonski. ”Tillåt mig en fråga: Vari
består det aristokratiska hos Vronski eller hos någon annan, som
ger rättighet att ringakta mig? Du anser Vronski för en
aristokrat, men jag är av en annan åsikt. En människa, vars far genom
ränker och intriger svingat sig upp från en obetydlig ställning,
vars mor varit älskarinna åt, Gud vet hur många ... Nej, ta inte
illa upp, för en aristokrat håller jag mig själv och människor av
mitt slag, som kunna blicka tillbaka på tre, fyra generationer av
hederliga förfäder, förfäder som stått på det högsta trappsteget av

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0162.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free