- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
161

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Sjuttonde kapitlet - Adertonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

sin tids bildning, aldrig förnedrat sig inför någon och aldrig sett
sig hänvisad till hjälp av andra, såsom till exempel min far och min
farfar. Och sådana män känner jag många. Dig förefaller det
ovärdigt, att jag räknar träden i skogen, och du skänker bort
sextiotusen rubel till den där Rjabinin, men du tar emot ett
underhåll och jag vet icke allt vad, och jag tar inte emot någonting
sådant och därför uppskattar jag det, som jag ärvt, och det, som
jag förvärvat genom mitt arbete ... Vi äro de verkliga
aristokraterna och icke dessa människor, som endast kunna existera på de
nådegåvor, vilka denna världens mäktiga skänka dem, dessa
människor, som kunna köpas för ett tjugukopeksstycke.”

”Men mot vem kämpar du egentligen? Jag för min del håller
ju helt och hållet med dig”, svarade Stepan Arkadjevitsj
fullkomligt uppriktigt och högst förnöjd, ehuru han kände på sig, att Ljevin
räknade även honom med bland de människor, som kunna köpas
för tjugu kopek. Ljevins livlighet hade verkligen behagat honom.
”Med vem tvistar du? Mycket av det, som du sade om Vronski,
stämmer visserligen icke, men det vill jag inte tala om nu. Jag
säger dig endast rent ut, att jag i ditt ställe skulle nu fara till
Moskva och ..

”Nej, jag vet inte, om det är dig bekant eller ej, men för min
skull får du gärna veta det, mig är det alldeles likgiltigt, och jag
skall själv säga dig det: jag friade och fick en korg, och Katerina
Alexandrovna är för mig numera intet annat än ett smärtsamt,
pinsamt minne.”

”Hur så? Dumheter!”

”Vi skola inte tala mer därom. Var snäll och ursäkta mig, om
jag varit grov mot dig”, sade Ljevin. Nu, sedan han talat ut, blev
han åter den, som han varit på morgonen. ”Du är väl inte ond
på mig, Stiva. Var snäll och var inte ond på mig”, bad han och
fattade leende den andres hand.

”Nej då, visst inte! Därtill finns det ju inte alls någon
anledning. Det gläder mig, att vi talat ut med varandra. Och vet du,
om morgnarna bruka morkullssträcken vara bra. Skola vi inte
åka dit en gång till? Då kunde jag avstå från min morgonsömn
och åka direkt från jakten till stationen.”

”Utmärkt.”

Adertonde kapitlet.

Ehuru Vronskis hela inre liv utfylldes av hans lidelse, rullade
dock hans yttre liv oförändrat i kamratlivets och de övriga vanliga
intressenas gamla hjulspår. Kamratlivet spelade alltjämt en viktig
roll i Vronskis liv, för det första därför att han älskade
regementet och för det andra därför att han var allmänt omtyckt vid
regementet. Och Vronski var icke blott avhållen vid regementet
utan kamraterna högaktade honom också och voro stolta över
honom, stolta därför att en man, som förfogade över väldiga
rikedomar, besatt en mångsidig bildning och på varje område såg vägen
öppen till framgång, att denne man satte allt detta i andra
rum-11.— Anna Karenina. 161

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0163.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free