- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
165

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Nittonde kapitlet - Tjugonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

vid regementet. Vronski tyckte först och främst om honom för
hans utomordentliga, fysiska styrka, som han huvudsakligen
visade därigenom att han var i stånd att dricka som en svamp och
undvara sömn, utan att man hade kunnat iakttaga någon
förändring hos honom, och dessutom även till följd av hans stora
viljestyrka, som han lade i dagen såväl i umgänget med förmän som
med kamrater och som gjorde honom fruktad och aktad även i
spel, varvid han ofta spelade om tjugu, trettio tusen rubel, men
alltid trots de inmundigade vinkvantiteterna med en sådan finess
och säkerhet, att han betraktades som den förnämste spelaren på
Engelska klubben. Men alldeles särskilt tyckte Vronski om
honom, därför att han visste, att Jaschvin icke kände sig dragen till
honom till följd av hans namn och rikedom, utan genom hans
personlighet. Denne Jaschvin var den enda, med vilken Vronski
gärna hade velat tala om sin kärlek. Han kände på sig, att
Jaschvin ensam, trots sin skenbara ringaktning för varje vekare
känsla, var i stånd att förstå den starka lidelse, som nu utfyllde
hela hans tillvaro. Dessutom var han förvissad om att Jaschvin
säkerligen icke skulle finna nöje i att bära skvaller och skandal
vidare, utan skulle ha den riktiga uppfattningen av denna känsla,
d. v. s. skulle inse och tro, att denna kärlek icke var något skämt
och tidsfördriv, utan något allvarligt och viktigt.

Vronski hade aldrig talat med honom om sin kärlek, men han
visste att den andre kände till allt om den och uppfattade den så,
som den måste uppfattas, och det var för honom en angenäm
känsla att läsa detta i Jaschvins ögon.

”Ah!” svarade denne på Vronskis meddelande att han varit hos
Tverskis, grep tag i vänstra mustaschspetsen och stoppade den i
munnen, en ful ovana han hade; därvid blixtrade hans svarta ögon.

”Nå, och vad gjorde du i går? Vann du?” frågade Vronski.

”Åttatusen. Men tretusen äro osäkra; dem kommer den
förlorande näppeligen att betala.”

”Nåja, då tål du ju vid att förlora litet på mig?” sade Vronski
skrattande. (Jaschvin hade hållit mycket på Vronski.)

”Jag förlorar inte under några omständigheter. Den enda, som
är farlig, är Machotin.”

Sedan började de tala om den förestående kapplöpningen, det
enda, som Vronski nu kunde tänka på.

”Nu gå vi, jag är färdig”, sade Vronski, reste sig upp och gick
till dörren. Jaschvin följde efter honom.

Tjugonde kapitlet.

Vronski hade i lägret tagit sitt kvarter i en rymlig, proper, finsk
bondstuga, som genom en brädvägg delats mitt itu. Petrizki
bodde tillsammans med honom. Han sov ännu, då Vronski och
Jaschvin kommo in i stugan.

”Stig upp, du har sovit nog!” ropade Jaschvin, som gått
innanför brädväggen, och ruskade Petrizki i axlarna. Denne låg i
sängen och hade begravt hela ansiktet bland kuddarna.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0167.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free