- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
169

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Tjuguförsta kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Nej, det var icke nödvändigt”, svarade engelsmannen. ”Var
god och tala icke så högt”, tillade han och antydde med en knyck
på huvudet den tillslutna box, framför vilken de stodo och från
vilken hördes tramp av hästhovar.

Han öppnade dörren, och Vronski steg in i boxen, som upplystes
endast helt svagt av ett litet fönster. Inne i boxen stod en
mörkbrun häst med kapson och trampade omkring i den friska
halmen. Sedan Vronski sett sig omkring i boxens halvmörker,
omslöt han ofrivilligt med blicken sin älsklingshästs hela gestalt.
Frou-Frou var en häst av medelstorlek och i fråga om
kroppsbyggnad icke oklanderlig. Men hon besatt i högsta grad ett
företräde, som kom en att glömma alla brister; detta företräde var
blodet, detta blod, som enligt det engelska uttrycket ”visar sig”.
Ur det ådernät, som utbredde sig i den fina, rörliga, sidenglatta
huden framträdde skarpt musklerna, som tycktes vara lika fasta som
knotor. Det magra huvudet med de utstående, glänsande, livliga
ögonen bredde vid munnen ut sig i de utdragna näsborrarna, vilkas
innerhud var genomdragen med blodröda små ådror. I hela
figuren och i all synnerhet i huvudets form låg ett uttryck av
bestämdhet och energi. Det var ett av dessa djur, som icke tala,
till synes endast därför att den mekaniska inredningen av deras
mun icke tillåter det.

Åtminstone fick Vronski det intrycket, som om stoet förstode
allt, som han kände vid hennes åsyn.

Så fort Vronski trädde fram till henne, drog hon djupt in
luften, förvred sitt mot honom vända, utstående öga till den grad, att
vitan färgades röd av blod, såg från motsatta sidan av boxen på
de inträdande, ryckte litet i kapsonen och trampade med spänstiga
rörelser av och an.

”Ja, där ser ni, hur upprörd hon är”, sade engelsmannen.

”0, min kära, goda, o!” sade Vronski, i det han trädde fram till
stoet och försökte lugna henne.

Men ju närmare han kom, desto mer upprörd blev hon. Först
då han närmade sig hennes huvud, stod hon plötsligt stilla, och
hennes muskler darrade under den fina, glatta huden. Vronski
strök henne över den fasta halsen, lade hennes man i ordning och
närmade sitt ansikte hennes vidöppna näsborrar, som föreföllo lika
tunna som vingarna på en läderlapp. Hon andades med
utspärrade näsborrar, tryckte de spetsiga öronen mot huvudet och
sträckte ut de fasta, svarta läpparna efter Vronski, som om hon ville
gripa honom i rockärmen. Men när hon erinrade sig kapsonen,
ruskade hon på denna och började åter trampa av och an på sina
vackert svarvade fötter.

”Var bara lugn, min kära, goda, var bara lugn!” sade han och
strök henne ännu en gång över bakdelen. Så lämnade han boxen i
det glada medvetandet, att hästen befann sig i bästa sinnesstämning.

Hästens upprördhet hade meddelat sig åt Vronski. Han kände,
hur blodet strömmade till hans hjärta och att han, liksom hästen,
fick lust att göra vilda rörelser med lemmarna och bita omkring
sig. Han kände sig ängslig och samtidigt glad till sinnes.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0171.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free