- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
170

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Tjuguförsta kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Jag förlitar mig således på er”, sade han till engelsmannen.
”Var på platsen klockan halv sju.”

”All right!” svarade engelsmannen. ”Vart far ni, mylord?”

Förvånad över denna djärvhet, höjde Vronski blicken och såg
engelsmannen, icke i ögonen utan på pannan. Men samtidigt
därmed sade han sig, att engelsmannen i honom icke sett husbonden
utan jockejen, så han svarade honom: ”Jag skall till Brjanslci. Om
en timme är jag åter hemma.”

”Så många gånger man i dag gjort mig denna fråga!” sade han
sig och rodnade, något som hände honom endast mycket sällan.
Engelsmannen såg forskande på honom och sade, liksom om han
vetat, vart Vronski skulle fara:

”Det första villkoret är, att man före kapplöpningen befinner
sig i lugn sinnesstämning. Var glad, och låt inte något förstöra
ert goda humör i dag.”

”AU right!” svarade Vronski leende, hoppade upp i vagnen och
befallde kusken att köra till Peterhof.

Han hade knappast åkt några steg, förrän ett mörkt moln, som
redan på förmiddagen hotat med regn, urladdade sig i ett
störtregn.

”Illa!” tänkte Vronski, i det han slog upp suffletten. ”Smutsigt
var det redan förut, nu blir det ett riktigt moras.”

Medan han sålunda satt ensam i vagnen, tog han fram moderns
brev och broderns biljett, och läste dem båda.

Ja, det var alltid samma historia. Alla, hans mor, hans bror, alla
ansågo det nödvändigt att blanda sig i hans hjärteangelägenheter.
Denna inblandning framkallade hos honom formlig vrede, en
känsla som han endast sällan erfor. ”Vad angår det dem? Varför
betraktar var och en det för sin plikt att oroa sig för min skull?
Varför tränger de sig alla på mig? Därför att de se, att här
försiggår någonting, som de icke kunna begripa. Vore det fråga om
en av de vanliga fadda förbindelserna, som äro brukliga inom
societeten, skulle de låta mig vara i fred. Men de känna, att det
här dock är något annat, att det icke är någon lek och att denna
kvinna är mig dyrbarare än livet. Och något sådant är dem
obegripligt, och därför förarga de sig. Vårt öde, det må nu vara som
det vill och i framtiden gestalta sig som det vill, ha vi själva
skapat åt oss, och vi få icke beklaga oss över det”, sade han sig, i det
han i ordet ”vi” sammanfattade sig och Anna. ”Men nej, de anse
det erforderligt att lära oss, hur vi skola leva. De ha icke ens
begrepp om vad lycka är: de veta icke, att det utan denna kärlek
för oss icke existerar någon lycka eller någon olycka eller ens
något liv”, tänkte han.

Han var förargad på alla dessa männskor och deras inblandning,
just därför att han i djupet av sitt hjärta kände, att de hade rätt.
Han kände, att den kärlek, som förenade honom med Anna, icke
var ett ögonblickets rus, som skulle förgå liksom vanliga
förhållanden förgå, utan att i den enas eller andras liv kvarlämna några
andra spår än angenäma eller oangenäma minnen. Han kände, hur
kvalfull han och hennes belägenhet var, vilka svårigheter det hade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 03:54:56 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tlannakar/0172.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free