Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Tjuguförsta kapitlet - Tjuguandra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för dem båda att, utsatta för hela societetens blickar, dölja sin
kärlek, ljuga och bedraga, använda list och beständigt tänka på
andra människor, under det att den lidelse, som förenade dem,
dock var så stark, att båda glömde allt utom sin kärlek.
Han erinrade sig livligt alla dessa ofta förekommande fall, då de
sett sig nödda till lögn och bedrägeri, som dock var hans natur så
motbjudande; han erinrade sig särskilt livligt, att han flera
gånger hos henne iakttagit en känsla av blygsel över nödvändigheten
att ljuga och bedraga. Och det kom över honom en sällsam känsla,
som han erfarit redan många gånger sedan början av förhållandet
med Anna. Detta var en känsla av avsky över något; han visste
icke själv riktigt, om denna avsky gällde Alexei Alexandrovitsj
eller honom själv eller hela societeten. Men han hade alltid
förjagat denna känsla så fort som möjligt. Och även nu ruskade han
på sig för att bli av med den och fortsatte sin tankegång.
”Ja, förr var hon olycklig men stolt och lugn; nu däremot kan
hon icke vara lugn och självmedveten, ehuru hon icke vill låtsa
något därom. Ja, det måste göras ett slut på detta”, sade han sig
själv med största bestämdhet.
Och för första gången uppstod i hans huvud den klara tanken,
att denna lögn måste få ett slut, ju förr dess bättre. ”Vi båda,
hon och jag, måste frigöra oss från allt och dölja oss i någon vrå
med vår kärlek”, sade han sig.
Tjugu andra kapitlet.
Regnskuren varade icke länge, och då Vronski anlände till
Pe-terhof i fullt trav av stånghästen, som utan ländremmar drog de
i smutsen galopperande sidhästarna med sig, tittade solen åter
fram, och taken på villorna och de gamla lindarna i trädgårdarna
på ömse sidor om huvudgatan blixtrade i fuktig glans, och vattnet
droppade muntert från grenarna och rann från taken. Han tänkte
icke längre på hur denna regnskur förstörde kapplöpningsbanan,
utan nu gladde han sig åt att han tack vare detta regn med största
sannolikhet skulle träffa henne hemma och därtill ensam, enär han
visste att Alexei Alexandrovitsj, som helt nyligen kommit hem
från en utländsk badort, föredragit att icke flytta ut till Peterhof,
utan stannat kvar i Petersburg.
I förhoppning att finna henne ensam, åkte Vronski, såsom han
alltid brukade göra för att ådraga sig mindre uppmärksamhet, icke
över den lilla bron, utan steg av dessförinnan och gick till fots.
Han använde icke den mot gatan vettande dörren, utan gick över
gården.
”Har herrn anlänt?” frågade han trädgårdsmästaren.
”Nej. Men nådig frun är hemma. Vill ni ha godheten att gå
till främre ingången, ty där finnas tjänare, som kunna öppna för er.”
”Nej, jag vill gå genom trädgården.”
Sedan han förvissat sig om att hon var ensam, vaknade hos
honom till liv önskan att överraska henne helt och hållet, enär han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
