- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
174

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Tjuguandra kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ne alldeles särskilt. Hon gjorde honom frågor om kapplöpningen.
Han svarade henne, och då han såg, att hon var upprörd, så
började han, i avsikt att förströ henne, berätta i den allra harmlösaste
ton om förberedelserna till kapplöpningen.

”Skall jag säga honom det eller ej?” tänkte hon, medan hon
blickade in i hans lugna, vänliga ögon. ”Han är så lycklig, så
helt och hållet upptagen av sin kapplöpning, att han icke kan
uppfatta mitt meddelande på rätt sätt, icke kan förstå hela betydelsen
därav.”

”Men ni har ännu icke sagt mig, vad ni tänkte på, när jag
kom”, sade han, i det han avbröt sin redogörelse. ”Var snäll
och säg mig det.”

Hon svarade icke, utan betraktade honom, i det hon lutade fram
huvudet och såg på honom nerifrån med sina vackra, genom de
långa ögonhåren glänsande ögon. Hennes hand, som lekte med ett
avbrutet blad, darrade lätt. Han såg det, och hans ansikte fick
detta uttryck av tillgivenhet, slavisk undergivenhet, som redan från
första början gjort ett sådant djupt intryck på henne.

”Jag ser, att det hänt något. Skall jag kanske kunna vara
lugn ens för ett ögonblick, när jag vet, att ni har ett bekymmer,
som jag icke får dela med er? För Guds skull, tala!” sade han
ännu en gång i bönfallande ton.

”Ja”, tänkte hon, i det hon alltjämt betraktade honom på
samma sätt och kände, att hennes hand med bladet darrade allt
starkare, ”jag skulle aldrig förlåta honom, om han icke förstod hela
innebörden av denna tilldragelse. Det är bättre, om jag ingenting
säger. Varför skall jag sätta honom på prov?”

”För Guds skull, tala!” sade han åter, i det han fattade
hennes hand.

”Skall jag säga det?”

”Ja, ja, ja . . .”

”Jag är i omständigheter”, sade hon sakta och långsamt.

Bladet i hennes hand darrade allt häftigare, men hon vände icke
blicken från Vronski, ty hon ville se, hur han upptog detta
meddelande. Han bleknade, ville säga något, men hejdade sig, släppte
hennes hand och sänkte huvudet.

”Ja, han har förstått hela innebörden därav”, tänkte hon och
tryckte tacksamt hans hand.

Det oaktat misstog hon sig i sitt antagande, att han förstod
betydelsen av detta meddelande på samma sätt, som hon som kvinna
förstod det. Vid detta meddelande fick han med tiofaldig styrka
ett anfall av denna sällsamma känsla av avsky mot någon, som
emellanåt kom över honom, men samtidigt hade han insett, att
en kris, som han önskat, nu hade inträtt, att det var omöjligt att
längre hemlighålla saken för den äkta mannen och att
nödvändigtvis denna onaturliga situation på ett eller annat sätt måste få
ett slut. Men dessutom hade hennes sinnesrörelse även i fysiskt
hänseende övergått på honom. Han såg på henne med rörd och
tillgiven blick, kysste hennes hand, reste sig upp och började under
tystnad gå av och an på terrassen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0176.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free