- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
175

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Tjuguandra kapitlet - Tjugutredje kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Ja”, sade han sedan, i det han med beslutsam min trädde fram
till henne, ”varken ni eller jag har betraktat vårt förhållande som
en lek, och nu är vårt öde avgjort. Vi måste nödvändigt göra
ett slut på denna lögn, i vilken vi leva”, fortsatte han, i det han såg
sig omkring åt alla hall.

”Göra ett slut? Hur skola vi göra ett slut, Alexei?” frågade
hon sakta.

Nu hade hon lugnat sig, och hennes ansikte strålade av ett ömt
leende.

”Du måste lämna din man och förena ditt liv med mitt.”

”Det är ju redan nu förenat”, svarade hon knappast hörbart.

”Ja, men helt och hållet, helt och hållet.”

”Men hur skall jag göra det, Alexei? Lär mig, hur jag skall
göra det”, sade hon, i dyster ironi över det tröstlösa i hennes
belägenhet. ”Gives då en utväg ur en sådan belägenhet? Är jag
då icke min mans hustru?”

”Det gives en utväg ur varje belägenhet”, svarade han. ”Man
måste endast rycka upp sig till ett beslut. Allt är bättre än den
belägenhet, i vilken du nu lever. Jag ser ju, hur du oroar dig
för allt, för världens mening, för din son och för din man.”

”Ack, icke för min man”, sade hon med ett otvunget leende.
”Jag vet icke, hur det kommer sig, men jag tänker icke alls på
honom. Han existerar icke alls för mig”.

”Du talar icke uppriktigt. Jag känner dig. Du oroar dig även
för hans skull.”

”Men han vet ju ingenting av”, svarade hon, och plötsligt drog
en djup rodnad över hennes ansikte; kinder, panna och hals blevo
blodröda, och hennes ögon stodo fulla av blygselns tårar. ”Vi skola
icke alls tala om honom.”

Tjugu tredje kapitlet.

Vronski hade redan flera gånger, om också icke med samma
beslutsamhet som nu, försökt att föranleda henne till en allvarlig
prövning av hennes belägenhet och hade för var gång hos henne
stött på denna ytlighet och lättfärdighet i omdömet, som hon även
denna gång lagt i dagen. Det var, som om det i hennes belägenhet
låg något, som hon icke kunde klargöra för sig eller som hon icke
ville klargöra för sig, det var, som om hon, den verkliga Anna,
droge sig tillbaka inom sig själv och det i stället trädde fram en
annan, en sällsam, honom främmande kvinna, som han icke älskade,
utan fruktade och som motsatte sig honom. Men i dag var han
fast besluten att fritt och öppet säga henne allt.

”Huruvida han vet det eller ej”, sade han i sin vanliga fasta,
lugna ton, ”huruvida han vet det eller ej, är icke av minsta vikt för
oss. Vi kunna icke ... Ni kan icke förbli i denna belägenhet, i all
synnerhet icke nu.”

”Jag ber dig, jag ber dig innerligt”, sade hon plötsligt i helt
annan, uppriktig, öm ton och grep hans hand, ”tala icke åter med
mig därom.”

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0177.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free