- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
176

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Tjugutredje kapitlet - Tjugufjärde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

”Men, Anna . .

”Aldrig mer. Överlämna det åt mig. Jag känner i dess fulla
omfång det ovärdiga och förskräckliga i min belägenhet; men att
därvidlag finna en utväg är icke så lätt, som du tror. Överlämna
det åt mig och hör på mig. Tala icke mer därom. Lovar du mig
det? . . . Nej, nej, lova mig det!”

”Jag lovar dig allt, men lugn kan jag icke vara, i all synnerhet
icke efter det, som du omtalat för mig. Jag kan icke vara lugn,
om du icke kan vara lugn . . .”

”Jag?” svarade hon. ”Ja, jag oroar mig mången gång, men det
kommer att gå över, om du aldrig mer talar med mig därom.
Endast då, när du talar med mig därom, endast då pinar det mig.”

”Det förstår jag icke”, svarade han.

”Jag vet”, avbröt hon honom, ”hur svårt det är för din ärliga
natur att ljuga, och därför gör det mig ont om dig. Jag tänker ofta
att du för min skull förstört ditt liv.”

”Just detsamma har jag i dessa ögonblick tänkt; hur har du
för min skull kunnat offra allt”, svarade han. ”Och jag kan icke
förlåta mig själv, att du är olycklig.”

”Skulle jag vara olycklig?” svarade hon, i det hon trädde fram
till honom och med ett förtjusande ömt leende såg på honom. ”Jag
är som en hungrande, som man givit att äta. Måhända fryser han
ännu, måhända äro hans kläder trasiga, och han känner blygsel, men
olycklig är han ej. Skulle jag vara olycklig? Nej, här är min
lycka . . .”

I samma ögonblick hörde hon sin sons röst, då denne närmade
sig huset; hon såg sig hastigt omkring på terrassen och reste sig
upp. I hennes ögon lyste det till av den honom välbekanta elden;
med en hastig rörelse höjde hon sina vackra, med ringar prydda
händer i luften, fattade med dem om hans huvud, såg på honom med
en lång blick, närmade till honom sitt ansikte, med de åtskilda,
leende läpparna, kysste honom hastigt på munnen och båda ögonen
och sköt honom sedan ifrån sig. Hon ville avlägsna sig, men han
höll henne kvar.

”När?” frågade han i en viskning och såg hänförd på henne.

”1 natt klockan ett”, viskade hon, suckade djupt och gick sedan
med sina lätta, snabba steg sonen till mötes.

Denne hade av regnet överraskats i Stora trädgården och
tillsammans med barnjungfrun suttit en lång stund i en berså.

”Alltså på återseende”, sade hon till Vronski. ”Nu måste jag
snart åka till kapplöpningen. Betsy har lovat att hämta mig.”

Vronski kastade en blick på sitt ur och avlägsnade sig hastigt.

Tjugufjärde kapitlet.

När Vronski på terrassen till kareninska villan kastat en blick
på klockan, hade han varit så upprörd, att han visserligen hade
sett visarna på urtavlan men icke kunnat komma till insikt om vil-

176

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0178.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free