Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Tjugufjärde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”All right, all right!” svarade engelsmannen. ”Var bara inte
upprörd.”
Vronski omslöt ännu en gång med blicken sin vackra häst, som
darrade i hela kroppen. Endast med största självövervinnelse slet
han sig lös från denna anblick och gick ut ur baracken. Han kom
fram till tribunen just i det lämpligaste ögonblicket, då han icke
ådrog sig någon uppmärksamhet. Fyraverstlöpningen närmade
sig sitt slut, och allas blickar voro riktade på den ledande
cheva-liergardisten och livhusaren på andra plats, som båda drevo på sina
hästar med uppbjudande av sina sista krafter och närmade sig målet.
Från mitten och yttersidorna trängde alla sig fram mot målet, och
de där stående officerarna och menige vid chevaliergardet uttryckte
med höga jubelrop sin glädje över sin officers och kamrats
oväntade seger. Vronski trädde oförmärkt in i folkmassan, nästan i
samma ögonblick som en klocksignal tillkännagav, att löpningen var
över och den långa, med smuts nerstänkta chevaliergardisten, som
blivit den första, sjönk tillbaka i sadeln och släppte efter på
tyglarna. Den stora, gråa, av svett alldeles mörka hingsten hejdade
sig med ansträngning mitt i loppet och chevaliergardisten såg sig
omkring med ett ansträngt leende på läpparna likt den som vaknar
upp ur en otäck dröm. En skara vänner och andra åskådare
omringade honom.
Vronski undvek med avsikt den privilegierade, särskilt förnäma
skara åskådare, som pratande förflyttade sig av och an framför
tri-bunerna. Han hade snart sett, att där även befunno sig fru
Kare-nina, Betsy och hans brors hustru, och gick med flit icke fram till
dem för att icke distrahera sina tankar. Men han träffade överallt
på bekanta, som hejdade honom, berättade detaljer av den senaste
löpningen och frågade honom, varför han hade kommit så sent.
Medan segrarna kallades in i logen för att emottaga prisen och
allas blickar riktades åt det hållet, mötte Vronski sin bror Jegor,
överste med generaladjutanternas kordong, en man av medellängd,
lika kraftigt byggd som Alexei men vackrare och med
friskare ansiktsfärg, röd näsa och ett uppriktigt drinkareansikte.
”Har du fått min lilla biljett?” frågade han. ”Man träffar dig
ju så sällan hemma.”
Trots sitt liderliga levnadssätt, varav hans dryckenskapslast var
allmänt bekant, var Jegor en fulländad hovman.
Nu när han talade med sin bror om en ytterst otrevlig
angelägenhet och visste, att många ögon kunde vara riktade på dem båda,
visade han en sådan vänlig, leende uppsyn, som om han skämtat
med sin bror om någon oviktig sak.
”Ja, jag emottog din biljett och förstår verkligen inte, varför
du, just du, oroar dig”, svarade Alexei.
”Jag oroar mig över den saken att man just meddelat mig
såsom något anmärkningsvärt, att du ännu inte var här och att man
i måndags sett dig i Peterhof.”
”Det gives angelägenheter, som endast kunna bedömas av dem,
som de närmast angå, och den angelägenhet, för vars skull du oroar
dig, är av det slaget ...”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
