- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
181

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Tjugufemte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Tjugu femte kapitlet.

I löpningen deltogo inalles sjutton officerare. Löpningen skulle
försiggå på den stora, fyra verst långa elliptiska banan framför
tribunen. På denna bana voro nio hinder anbragta: den lilla floden,
en stor, en och en halv meter hög, fast barriär omedelbart
framför tribunen, en torr grav, en vattengrav, ett dubbelt stup, en
irländsk mur, som var ett av de svåraste hindren, bestående av en
med ris övertäckt mur, bakom vilken fanns en för hästen icke
synlig grav, så att hästen antingen måste taga båda hindren eller
störta och svårt skada sig; så ytterligare två våta gravar och en
torr; slutet på banan låg mitt framför tribunen. Men löpningen
började icke på själva banan utan ungefär tvåhundra meter på
sidan om den, och på denna sträcka fanns det första hindret, den
uppdämmade bäcken, något mer än två meter bred; denna kunde
ryttarna antingen ta ett språng över eller också rida över på ett
vadställe.

Tre gånger ställde ryttarna upp sig på ett led, men för var gång
tjuvstartade den ena eller den andra hästen, så att man måste rida
tillbaka till utgångspunkten. Överste Sestrin, en erfaren starter,
var redan riktigt förargad, då han slutligen för fjärde gången
ropade: ”Gå!” Och ryttarna reglementsenligt gåvo sig i väg.

Redan i första ögonblicket drogs den slutna ryttarskaran ut, och
man kunde nu se, hur de i smågrupper på två och tre efter
varandra närmade sig bäcken.

Den upprörda och allt för nervösa Frou-Frou hade kke passat på
det rätta ögonblicket, och flera hästar hade genast från starten fått
ett försprång framför henne, men redan innan de uppnått bäcken,
hann Vronski, som höll in hästen så mycket han förmådde, med
lätthet fatt tre av de framför liggande, och nu hade han endast
framför sig Machotins fux Gladiator, vars bakdel lätt och
regelbundet guppade av och an alldeles framför Vronski, och den i
täten liggande Diana, som bar den halvt levande, halvt döda
Ku-sovlev.

I de första ögonblicken hade Vronski varken sig själv eller
hästen i sitt våld. Ända till det första hindret, bäcken, förmådde han
icke stvra sin hästs rörelser.

Gladiator och Diana kommo fram dit tillsammans; nästan i
samma ögonblick reste de på sig vid bäcken och flögo över till
andra sidan: lätt och omärkligt, som om hon flöge, svingade
Frou-Frou sig efter dem, men i samma ögonblick som Vronski kände
sig uppe i luften, varseblev han plötsligt nästan under Frou-Frous
fötter Kusovlev, som jämte sin Diana vältrade sig på marken
på andra stranden. Kusovlev hade efter språnget släppt tyglarna,
och hästen hade fallit med honom. Dessa detaljer fick Vronski
veta först senare; nu såg han endast, att Dianas huvud eller ett
ben kunde ligga just där, varest Frou-Frou måste trampa. Men
Frou-Frou gjorde som en fallande katt under språnget en kraftig
rörelse med benen och ryggen, varigenom hon undvek en
sammanstötning med den andra hästen, och jagade vidare.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0183.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free