- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
184

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Tjugufemte kapitlet - Tjugusjätte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

att resa sig upp; hon sjönk ned på marken vid hans fötter som en
skjuten fågel. Genom sin oskickliga rörelse hade Vronski brutit
av hennes ryggrad, men till insikt om det kom han först efteråt. Nu
såg han endast, att Machotin hastigt avlägsnade sig men att han
själv vacklande stod på den smutsiga, orörliga marken och att
framför honom låg Frou-Frou, flämtande, och såg på honom med sina
underbara ögon. Alltjämt utan förståelse för vad som skett, ryckte
Vronski i stoets tyglar. Åter gjorde hon med hela kroppen
krampaktiga rörelser som en fisk, så att det knakade i sadeltyget.
Fram-fötterna fick hon fria, men förmådde icke resa bakdelen. Med
ansiktet förvridet av lidelse, blek och med darrande underkäk,
stötte Vronski till henne med stövelklacken i veka livet och började
åter rycka och slita i tyglarna. Men hon rörde sig ej, tryckte
nosen mot marken och såg endast med sina talande ögon på sin herre.

”Aaaah!” kom det som ett rytande över Vronskis läppar och han
grep sig med händerna om huvudet. ”Aaaah! Vad har jag gjort!”
skrek han. ”Och löpningen har jag förlorat! Och det är mitt fel,
mitt eget, skamliga, oförlåtliga fel! Och detta stackars kära
tillintetgjorda djur! Aaaah! Vad har jag gjort!”

En massa åskådare, även en läkare jämte många officerare från
hans regemente kommo springande fram till honom. Till sin
förtvivlan kände han, att han var oskadd. Hästen hade brutit
ryggraden och måste skjutas. Vronski var icke i stånd till att besvara
frågor och kunde icke tala med någon. Han vände sig bort, och
utan att ta upp sin mössa, som fallit av honom, lämnade han
banan, han visste själv icke vart. Han kände sig gränslöst olycklig.
För första gången i sitt liv hade han att genomgå en svår, svår
olycka, en olycka, som icke kunde gottgöras, en olycka till vilken
han själv bar skulden.

Jaschvin sprang efter honom med hans mössa, följde honom
hem, och efter en halv timme återfick Vronski sina sinnens bruk.
Men minnet av denna kapplöpning förblev länge i hans själ det
mest tryckande och pinsamma i hans liv.

T jugus jätte kapitlet.

Alexei Alexandrovitsjs yttre förhållande till hustrun hade
förblivit detsamma som förr. Den enda olikheten bestod däri att han
togs ännu mer i anspråk av sitt arbete än förr. Liksom föregående
år hade han även denna vår rest till en utländsk badort för att
återställa sin hälsa, som angripits av det år från år tilltagande
vinterarbetet, och som vanligt hade han kommit tillbaka i juli och
genast med fördubblad energi ägnat sig åt sitt vanliga arbete. Och
som vanligt hade hans fru flyttat ut till landstället, under det att
han stannat kvar i Petersburg.

Allt sedan det där samtalet efter tillställningen hos furstinnan
Tverskaja hade han aldrig mer talat med Anna om sin misstanke
och om sin svartsjuka, och hans vanliga ton, genom vilken han
härmade och gjorde narr av andra människor, passade alldeles utmärkt
184

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0186.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free