- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
189

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Tjugusjunde kapitlet - Tjuguåttonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Endast hos modern kände han sig väl till mods. Alexei
Alexan-drovitsj började samtala med guvernanten och höll under tiden
sin hand på sonens axel, något som var förskräckligt obehagligt
för denne; Anna såg, att han var nära att brista i tårar.

När Anna, som rodnat vid Sergeis ankomst, nu såg, hur illa
gossen kände sig till mods, sprang hon hastigt upp, lyfte bort
Alexei Alexandrovitsjs hand från gossens axel, kysste sonen, förde
honom ut på terrassen och kom genast tillbaka igen.

”Men nu är det på tiden”, anmärkte hon efter en blick på
klockan. ”Jag kan just undra, varför Betsy inte kommer.”

”Ja”, sade Alexei Alexandrovitsj, i det han reste sig upp,
knäppte ihop händerna och lät fingerlederna knaka, ”jag har även
kommit hit för att lämna dig pengar, eftersom, enligt ordspråket, en
näktergal icke kan bli mätt av att bara sjunga. Jag gissar, att du
behöver litet.”

”Nej, jag behöver inga pengar . .. Men jo”, svarade hon, utan att
se på honom, och rodnade därvid ända upp till hårfästet. ”Men
du kommer väl med mig tillbaka hit efter kapplöpningen?”

”Ja visst!” svarade Alexei Alexandrovitsj. ”Där är ju också
Peterhofs prydnad, furstinnan Tverskaja”, tillade han, då han vid
en blick genom fönstret såg en engelsk vagn. ”En sådan prakt!
Förtjusande! Ja, då ge vi oss i väg.”

Furstinnan Tverskaja steg icke ur sin vagn; endast hennes lakej
hoppade av vid ingången.

”Jag går, adjö!” sade Anna, kysste gossen, trädde fram till
Alexei Alexandrovitsj och räckte honom handen. ”Det var
mycket älskvärt av dig att komma hit.”

Alexei Alexandrovitsj kysste henne på handen.

”Alltså på återseende! Du kommer således tillbaka hit för att
dricka te med mig. Det är utmärkt!” ropade hon glatt, i det
hon gick ut. Men så fort hon icke såg honom mer, kände hon på
den fläck på handen, som hans läppar hade berört, och ryckte till
som av avsky.

Tjuguåttonde kapitlet.

Då Alexei Alexandrovitsj anlände till kapplöpningen, satt Anna
redan jämte Betsy i den loge, där hela den högre societeten
brukade samlas. Hon såg sin man redan på långt håll. Två
människor, hennes man och hennes älskade, utgjorde för henne livets
båda brännpunkter, och hon kände deras närhet utan tillhjälp av
de yttre sinnesorganen. Redan på långt håll hade hon känt sin
mans annalkande, och hon följde honom ofrivilligt med blicken i
den folkträngsel, genom vilken han förflyttade sig. Hon såg, hur
han kom närmare logen, i det han än nedlåtande besvarade
ödmjuka bugningar, än med förströdd vänlighet hälsade på
jämnbördiga, än ivrigt bemödade sig om att uppfånga en blick från denna
världens mäktiga och därvid tog av sig sin stora runda hatt, som
tryckte ned överkanterna av hans öronmusslor. Hon kände till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0191.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free