- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
192

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Tjuguåttonde kapitlet - Tjugunionde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Alexei Alexandrovitsj hade tegat ett ögonblick, medan detta
sades alldeles bredvid honom, men så började han åter:

”Jag måste medge, att omanliga lekar ..

Men han kunde icke fortsätta att tala, ty_ i detta ögonblick
startade ryttarna och alla samtal avbrötos. Även Alexei
Alexandrovitsj tystnade. Alla hade rest sig upp och vänt sig om mot
bäcken. För löpningen hade Alexei Alexandrovitsj intet intresse, och
därför såg han icke på ryttarna, utan lät sin trötta blick vandra
genom raderna av åskådare. Den stannade på Anna.

Hon var blek och såg djupt allvarlig ut. Uppenbarligen såg hon
intet och ingen förutom en enda. Hennes hand kramade
krampaktigt tillsammans solfjädern, och hon andades knappast. Han
betraktade henne ett ögonblick, så vände han sig hastigt bort och
såg efter andra ansikten.

”Ja, damen där”, sade han för sig själv, ”och den där borta och
andra damer, de äro också upprörda; det är något mycket naturligt.”

Han ville icke se på sin hustru ännu en gång, men han kände,
hur hans blick ofrivilligt åter drogs dit. Sålunda blickade han åter
in i detta ansikte, bemödande sig om att icke läsa vad som dock
stod skrivet så tydligt i det, och mot sin vilja läste han där med
förfäran det, som han jcke ville veta.

Det första fallet — Kusovlev hade störtat vid bäcken — gjorde
alla upprörda, men på Annas bleka, triumferande ansikte såg
Alexei Alexandrovitsj tydligt, att den, efter vilken hon såg, icke
hade störtat. När sedan Machotin och Vronski hade tagit stora
barriären och den efter dem följande officeren på detta ställe
störtade på huvudet och förblev liggande medvetslös och svårt
skadad och ett dovt sorl av förfäran drog genom hela publiken, då
såg Alexei Alexandrovitsj, att Anna icke ens märkt denna händelse
och endast med svårighet förstod, vad de omkring henne talade
om. Men allt oftare och oftare och med allt större envishet
betraktade han henne. Ehuru Anna var helt och hållet försänkt i
betraktande av den framstormande Vronski, kände hon dock
blicken ur mannens kalla ögon riktas på sig från sidan.

Hon såg sig om ett ögonblick, såg frågande på honom, rynkade
lätt ögonbrynen och vände sig sedan bort från honom.

Det var, som om hon hade sagt till honom: ”Ack, mig är allt
likgiltigt!”

Och sedan såg hon icke en enda gång till på honom. Det var en
olyckslöpning: Av de sjutton ryttarna störtade och skadade sig
mer än hälften. Vid slutet av löpningen voro alla åskådare i
största upphetsning, som ytterligare förhöjdes därigenom att
kejsaren uttalat sig ogillande.

Tjugu ni onde kapitlet.

Alla uttalade högt sitt ogillande, alla upprepade det av någon
använda uttrycket: ”Nu fattas bara cirkusen med lejonen”, och alla
voro till den grad uppfyllda av fasa, att när Vronski störtade och
192

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0194.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free