- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
193

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Tjugunionde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Anna stönade högt, det icke låg något påfallande däri. Men genast
efteråt försiggick i Annas ansikte en förändring, som dock obetingat
var en kränkning av det passande. Hon var alldeles utom sig; det
ryckte i hennes lemmar, flera gånger ville hon resa sig och gå sin
väg, utan att själv veta vart; så vände hon sig åter till Betsy.

”Vi skola åka härifrån, vi skola åka härifrån!” sade hon.

Men Betsy hörde inte på henne. Hon lutade sig fram över logens
bröstvärn och talade med en general, som kommit fram till henne.

Alexei Alexandrovitsj gick fram till Anna och bjöd henne artigt
armen.

”Om ni icke har något däremot, så gå vi nu”, sade han på
franska. Anna hörde på vad generalen sade och tog ingen notis om
sin man.

”Det påstås, att han ävenledes brutit benet av sig”, sade
generalen. ”En alldeles oerhörd historia.”

Utan att svara sin man, förde Anna kikaren till ögonen och såg
åt det håll, där Vronski störtat, men avståndet var så stort och
där borta var så mycket folk samlat, att hon icke kunde urskilja
något. Hon lade ned kikarn och ville gå, men i samma ögonblick
galopperade en officer fram och anmälde något för kejsaren. Anna
lutade sig fram för att höra.

”Stiva, Stiva!” ropade hon till sin bror.

Men han hörde henne ej. Åter ville hon lämna logen.

”Jag bjuder er ännu en gång armen, om ni vill gå härifrån”,
sade Alexei Alexandrovitsj, i det han vidrörde hennes hand.

Med en min av motvilja ryggade hon tillbaka och svarade, utan
att se på honom: ”Nej, nej! Låt mig vara i fred. Jag stannar
här.”

Hon såg nu, att från den plats, där Vronski störtat, en officer
kom skyndande snett över banan fram mot tribunen. Betsy
viftade med näsduken, för att han skulle komma fram till henne.
Officeren meddelade, att ryttaren var oskadad, men att hästen
brutit ryggraden.

Så fort Anna hört detta, satte hon sig hastigt åter ned och
gömde ansiktet bakom solfjädern. Alexei Alexandrovitsj såg, att hon
grät och icke var i stånd att återhålla sina tårar eller de
snyft-ningar, som höjde hennes bröst. Han ställde sig framför henne
och ville vänta, tills hon åter samlat sig.

”Jag bjuder er nu för tredje gången armen”, sade han om en
stund. Anna såg på honom och tvekade, vad hon skulle svara.
Men furstinnan Betsy kom henne till undsättning.

”Nej, Alexei Alexandrovitsj, jag har fört Anna hit, och jag skall
föra henne hem igen”, inföll hon.

”Ursäkta mig, furstinna”, svarade han med ett förbindligt
leende men blickade henne fast i ögonen, ”men jag ser, att Anna
inte mår riktigt bra, och önskar därför, att hon åker med mig.”

Anna såg sig förskräckt om, reste sig lydigt och tog sin man
under armen.

”Jag skall skicka någon till honom för att inhämta
upplysningar och sedan underrätta er”, viskade Betsy till henne.

13. — Anna Karenina.

193

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0195.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free