- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
194

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Tjugunionde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Då de lämnade logen, talade Alexei Alexandrovitsj, såsom alltid
annars, till de bekanta, de mötte, och även Anna såg sig nödsakad
att svara och tala som eljest, men hon var halvt medvetslös och
gick^ som i drömmen vid mannens arm.

”Är han skadad eller ej? Är det sant, att han är oskadad? Får
jag återse honom i dag?” tänkte hon.

Under tystnad tog hon plats i Alexei Alexandrovitsjs vagn, och
under tystnad åkte de ut ur trängseln av ekipage. Trots allt, som
Alexei Alexandrovitsj hade sett, undvek han även nu att närmare
begrunda sin hustrus verkliga själstillstånd. Han hade endast sett
yttre symptom. Han hade sett, att hon uppfört sig opassande, och
ansåg det som sin plikt att säga henne det. Men det blev svårt
för honom att säga endast detta och ingenting mer. Han öppnade
munnen för att säga henne, hur opassande hon uppfört sig, men
sade i stället något helt annat.

”Det är dock märkvärdigt, hur vi känna oss dragna till dessa
förskräckliga skådespel. Jag ser ..

”Vad? Jag förstår inte”, inföll Anna föraktfullt.

Han kände sig kränkt och började nu genast tala om det, som
han egentligen velat säga.

”Jag måste säga er...” började han.

”Nu kommer det”, tänkte hon och kände sig illa till mods.

”Jag måste säga er, att ni i dag uppfört ert högst opassande”,
sade han på franska.

”1 vilket hänseende har jag uppfört mig opassande?” frågade
hon, i det hon såg honom rakt i ögonen, men icke som förr med
låtsad munterhet, utan med en beslutsam uppsyn, under vilken
hon dolde sin ängslan.

”Glöm inte .. .” sade han och pekade på det lilla fönstret bakom
kuskens rygg. Han reste sig upp och stängde fönstret.

”Vad har ni funnit opassande?” frågade hon ännu en gång.

”Den förtvivlan, som ni icke förmådde dölja, då en av
ryttarna störtade.”

Han väntade på att hon skulle svara något, men hon teg.

”Jag har redan förut en gång bett er uppföra er så ute i
sällskapslivet, att icke ens de onda tungorna få något att säga om er.
Det gavs en tid, då jag talade om det inre förhållandet mellan oss.
Därom talar jag icke mer, utan endast om det yttre förhållandet
mellan oss. Ni har uppfört er opassande, och jag önskar, att ni
icke gör om det igen.”

Hon hade knappast hört hälften av vad han sade. Hon kände
fruktan för honom, och hon undrade, om det verkligen var sant,
att Vronski icke var skadad. Då hennes man talat ut, inskränkte
hon sig till ett konstlat ironiskt leende och svarade ej något,
därför att det, han sagt, icke alls nått hennes medvetande.

Då Alexei Alexandrovitsj började tala, var han vid gott mod,
men då han kom till full insikt om, vad han egentligen talade om,
meddelade sig hennes fruktan även till honom. Han såg hennes
leende och missförstod det helt och hållet.

”Hon ler åt min misstanke. Ja, om ett ögonblick kommer hon
194

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0196.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free