- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
197

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Trettionde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

moiselle Varjenka, och när deras blickar möttes, förstod hon även,
att den andra fann behag i henne.

Mademoiselle Varjenka såg icke ut, som om hon redan hade den
första ungdomen bakom sig, utan snarare som om hon icke haft
någon riktig ungdom; man kunde uppskatta henne till nitton år
men också till trettio. Betraktade man hennes anletsdrag, så kunde
man, trots hennes sjukliga hy, snarare kalla henne vacker än ful.
Man hade även kunnat säga, att hon hade en bra figur, om hon
icke varit allt för mager och hennes huvud oproportionerligt stort
för hennes medellängd. Men på män kunde hon icke utöva någon
dragningskraft. Hon liknade en vacker, visserligen ännu
fullbla-dig men dock redan utblommad, doftlös blomma. Dessutom
kunde hon icke verka tilldragande på män, därför att hon saknade vad
Katja hade i rikaste måtto, den största vitalitet och medvetandet
om den egna dragningskraften.

De båda flickorna mötte varandra flera gånger om dagen, och
vid varje sammanträffande frågade Katjas ögon: ”Vem är ni?
Vad är ni? Icke sant, ni är verkligen den präktiga varelse, som
jag håller er för? Men tro inte”, tillade hennes blick, ”att jag är
nog djärv att vilja truga på er min bekantskap. Jag gläder mig
helt enkelt åt er åsyn och tycker mycket om er.” — ”Jag tycker
också mycket om er”, svarade den obekanta flickans blick, ”och
ni är mycket söt och rar. Och jag skulle tycka ännu bättre om
er, om jag endast hade mera tid på mig.” Öch Katja såg
verkligen, att hon alltid var upptagen; antingen följde hon en rysk
familjs barn hem från brunnen, eller också hämtade hon en pläd åt
en sjuk dam och svepte in henne i den, eller också bemödade hon
sig om att underhålla och förströ en nervös sjukling, eller också
köpte hon bakverk åt någon till kaffet.

Strax efter familjen Schtscherbatzkis ankomst började vid
brunnsdrickningen på morgonen visa sig ytterligare två personer,
som ådrogo sig den allmänna uppmärksamheten, ehuru icke i någon
vänlig mening. Det var en lång, men böjd man med väldiga
händer, en kort, gammal överrock som icke passade honom, svarta,
naivt blickande och samtidigt skräckinjagande ögon och en mycket
illa och smaklöst klädd kvinna med koppärrigt, men gott och
vänligt ansikte. Då Katja kände igen dessa två personer såsom
ryssar, började hon låta sin fantasi ställa i ordning en riktigt
vacker, rörande roman om dem. Men furstinnan, som sett i kurlistan,
att det var Nikolai Ljevin och Marja Nikolajevna, klargjorde för
Katja, vilken dålig människa denne Ljevin var, och sålunda
upplöste sig alla hennes drömmerier om detta par i intet. Inte endast
därför att modern berättat mångt och mycket för henne om denna
man, utan även därför, att han var Konstantins bror, föreföllo
dessa båda personer henne på en gång i högsta grad frånstötande.
Genom sin vana att rycka på huvudet framkallade denne Ljevin
hos henne en oövervinnelig känsla av motvilja.

I hans stora, förskräckliga ögon, som envist följde henne, tyckte
hon sig urskilja ett uttryck av hat och hån, och hon vinnläde sig
om att så mycket som möjligt undvika varje sammanträffande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0199.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free