- Project Runeberg -  Anna Karenina. Roman i åtta böcker (Nachman) /
201

(1928) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Oscar Nachman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Trettioandra kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Sedan Katja sålunda formerat bekantskap med Varjenka, kände
hon sig allt mer och mer bedårad av sin nya väninna ech
upptäckte för var dag nya företräden hos henne.

Furstinnan, som hade hört, att Varjenka sjöng mycket bra,
frågade, om hon icke ville komma hem till dem på kvällen och sjunga
för dem.

”Katja spelar, och vi ha här ett piano, visserligen inte vidare
bra, men ni skulle bereda oss en stor glädje därmed”, sade
furstinnan. Och Varjenka kom på kvällen och hade med sig ett nothäfte.
Furstinnan hade även inbjudit Marja Jevgenjevna med dotter och
översten.

Varjenka tycktes icke vara det minsta förlägen över att även
personer, som hon icke kände, voro där, utan trädde genast fram
till pianot. Flon kunde inte ackompanjera sig själv, men sjöng
mycket bra från bladet. Katja, som spelade bra, ackompanjerade
henne.

”Ni besitter en ovanlig talang”, sade furstinnan till Varjenka,
sedan hon föredragit sin första visa mycket vackert.

Även Marja Jevgenjevna och översten tackade henne och
berömde hennes sång.

”Titta bara”, sade översten, som kastat en blick ut genom
fönstret, ”en sådan publik som samlats för att höra på er.”

Och det hade verkligen samlats en hel massa folk utanför fönstret.

”Det gläder mig mycket, att jag bereder er nöje”, svarade
Varjenka okonstlat.

Katja såg med stolthet på sin väninna. Hon var förtjust över
Varjenkas konst och över hennes röst och över hennes uppsyn
men allra mest över hela hennes väsen, över att hon icke var
in-bilsk över sin sång utan förblev sig lik inför allt beröm. I
hennes hållning tycktes endast ligga frågan: ”Skall jag sjunga ännu
mer, eller är det nog nu?”

”Om det vore jag”, tänkte Katja, ”så stolt jag då skulle känna
mig! Vad jag skulle glädja mig åt den där folksamlingen
nedanför fönstren! Men för henne är allt detta likgiltigt. Hon låter
endast leda sig av önskan att icke ge min ttiaman ett avböjande
svar, utan vill endast visa sig tjänstvillig mot henne. Vad har hon
för en egenartad själ? Varifrån hämtar hon styrka att med
jämnmod blicka ned på allt och bevara sitt lugn? Ack, om även jag
förstode det, om jag kunde lära mig det av henne!” Så tänkte
Katja, medan hon betraktade väninnan. Furstinnan bad Varjenka
sjunga ännu mer, och Varjenka sjöng en annan visa, lika ledigt,
korrekt och vackert, medan hon stod alldeles rak vid pianot och
med sin magra solbrända hand markerade takten mot det. Det
följande numret i nothäftet var en italiensk visa. Katja spelade
preludiet och såg på Varjenka.

”Vi hoppa över denna visa”, sade Varjenka rodnande.

Förskräckt och frågande såg Katja på Varjenka.

”Då tar vi en annan”, svarade hon hastigt och vände på bladen;
hon hade redan förstått, att denna visa för Varjenka var
förknippad med något minne.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 7 13:43:42 2016 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tlannakar/0203.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free